N:o 65, Brev till Kongl. sekret. Elis Schröderheim..

Brev till Kongl. sekret. Elis Schröderheim,
i anledning av Konungens resa till Ryssland, år 1777

Så ser jag ut vid stranden, Min Bror, där Mälaren blandar sin bölja,
gråtögd och yr, beklämd och försagd att icke min Konung få följa,
följa det folk som pryder hans köl, bland båtsmänner klänga i tågen;
än vid mitt glas besjunga hans flagg, än le åt den brusande vågen;
än vid dess lugn, dess skvalpning och fläkt, Monarken till välgång och lycka,
stränga mitt spel, beundra hans färd, och ögat med tårar besmycka.
Uppå ett skrov, kullvältrat och stjälpt, som bugnar av buller och slammer,
skuffad och trängd av gubbar och barn, gesäller, mamseller, madamer,
står jag på tå med kikarn i hand, och suckar vid blixt av kanoner,
ser huru Neptun i glittrande språng framkallar de nakna tritoner,
som ur sitt skum med fladdrande hår uppstiga på tusende ställen.
Vattnet så klart i rinnande sorl försilvrar de mörkgröna fjällen;
armarna knytas med löjen och skratt, de stimmar, de dansa, de kriga,
flyta i ring med rygg emot rygg, som somliga buga och niga.
Andra igen ur blomstrande kärl utösa de vackraste floder,
blåsa i horn så väldiga skall, att roddarne släppa sitt roder;
tills i ett svalg, helt tätt vid varann de pumpa och dyka i vågen,
höja sig upp och spruta en rymd, som sköljer båd' master och tågen.
Aeolus syns i ljungande moln, och Flora i blommor på marken;
Pan sträcker ut sitt grönskande valv; Diana hon hälsar Monarken;
valthornet höres vid gastarnes sång, som mumla och tumla i botten,
sprutande upp en vattukolumn, av fruktan och bävan för skotten.
Holmar och skär i ljusblåa fält ett Tyrus för ögat utbreder,
där än ett skepp, än en båt, än en sump framlodar i bukter och leder.
Fåglen i skyn med kvittrande näbb till lovsång bereder sin tunga;
Ankor och gäss kring bryggor och skrank på vågorna flaxa och gunga.
Flaggornas fläkt förvillar min syn bland masters oändliga skara;
ryss och spanjor, holländare, grek och engelsman skotten besvara.
Stränderne prydas med tusende liv, som skimra av färgor och ränder,
lika den rand, det brokiga prål, då regnbågen stormen avvänder.
Brantaste berg förvandlas i fält, där Fröja med hela sin skara
sitter förnäm, bekymrad och trött, men orkar ej tala ell' svara,
lutar sig fram, betraktar så ömt den glimmande slupen i fåren,
där med sitt skärp hon roddaren ser kringvälva den glittrande åren;
skvalpar en dryck av mandel och mjölk, tills äntlig det blixtrar vid skotten,
då hon bestört ser Konungen ombord, och orkar ej dricka i botten.
Allting är glatt, allt andas så fritt, och solen i molnena glimmar,
tills i en blink båd' mörker och kval förändra de ljuvliga timmar.
Spädaste nymf, med kläde i hand, hon viftar och niger och gråter,
frågar så ömt, oskyldigt och gott: När kommer vår Konung väl åter?
Syster och bror i fallvalk och kolt, på marken de stimma och kriga,
Kungen han far; de brista i gråt; föräldrarna bjuda dem tiga.
Modren försagd sitt sömniga barn upplyfter på armen och frågar:
Ser du vår Kung, nu reser han bort. Gud vet vad mitt hjärta så plågar.
Ser du hans skepp? Där glimmar hans vakt; där blåser hans mäktiga flagga;
mins vad du sett; sov sött på min arm; rättnu skall jag bädda din vagga;
tag mig i hand, omfamna mitt bröst. - Så vandrar hon bort och försvinner;
vandrar förbi en krympling på bron; var ådra med mildhet nu rinner;
mild ur sin pung sin endaste skärv hon räcker den usle som klagar;
firar en dag så dyrbar och öm; den hjärtat Regenten behagar.
Åter en ann' utarmad och blek han höjer sig upp på sin krycka,
svingar sin hatt, ser bestört uppåt skyn, och ropar: Gud give Dig lycka!
Rik och förnäm i purpur och glans sitt anlet förvandlar en annan,
vänder sig bort och tränger sig fram bland folket, med hatten för pannan,
råkar sin vän och hälsar bestört, tills båda de hälsa och stanna,
taga varann uppriktigt i famn, med tårar sin önskan besanna.
Somliga gå under yrsel och sång, begrunda vart vimplarna fläkta;
åter en flock på säten vid bron av kvalm och bekymmer försmäkta;
andra igen, med gnäggande spann, sig långt utom vagnarna luta,
vifta med flor, solfjädrar och löv, när båtsmännen hurra och skjuta.
Hästen han yvs med fläktande man, det gnistrar om fötter och länder,
när vid ett dån av pukornas klang, det flytande slottet sig vänder.
Schröderheim, nej, jag orkar ej mer den saknad och längtan avmåla,
som i vår stad gör gladaste bygd så ängslig och mörk som en håla.
Därföre, Bror, så går jag min väg dit gudarna vilja mig föra,
virkar mitt nät, tar bössa i hand, och kastar min lyra - må göra;
vandrar min väg långt bort till ett torp, att skogens gudinna besöka:
stolt av min hand dess altare skall med vildbråd utsiras och röka.
Älskar du mig uti denna min dräkt? Säj mig, är jag värdig Diana?
Tycker du om min tröja, min hatt, på denna min blodiga bana?
Hängslet av taft, guldblandat och grönt, är fästat så hårt som en sena;
prydd med en plym på min kullriga hatt vill jag mandom och vällust förena.
Schröderheim, hör du; hörde du nu, huru ljuvt valthornen de klinga?
Hundarne ren i sträckande lopp i kors emot hararne springa;
luften är sval, i stillhet och lugn de grönskande ängarne pråla;
skällorna höres på getter och lamm, och tjurarna flämta och vråla.
Ned i en däld ett vallhjon med horn hon tutar och boskapen vårdar,
som på en äng långhalsiga stå. och koxa åt stugor och gårdar.
Där skull' du se en vallkulla täck fullmjölka sin bonade stäva,
under det kon med slingrande svan vill bromsar och myggor förkväva.
Där går en vagn med dammande hjul, där rider en Marjo allena.
Full på ett klöv en bonde i sömn vill ingen sin kosa förmena.
Men vid en knut en prålande skylt för ögonen börjar att glimma;
där ligga lass kullstjälpta i sand, och hästarna stå utan grimma.
Torpet nu syns bland skuggrika trän, av aspar och lönnar och alar,
inom vars hägn en rinnande bäck försvinner i vikar och dalar.
Redan jag ser ett bord mot en vägg, där torparen sitter med hatten,
under en gök som gal i ett ur, tätt utmed en kruka med vatten;
bryner en kniv på en skoklack och skär en hjulpinne nätt av en sticka,
dricker en gång, lyfter hatten och ler, och bjuder mig också att dricka.
Rummet är prytt med tavlor och språk, mångfärgade, röda och gula;
Saul med ett spjut, Susanna i bad och Absalons skenande mula.
Här vid en säng med tofsar av garn en gungande vagga arbetar,
där på en pall en gumma i bok med glasögon pekar och letar,
stavar en rad på registret med sång, fast tonerna falla sig hesa;
ber för vår Kung andäktigt och fromt, och önskar hans lyckliga resa.
Full på en stol med piskan i hande en bonde han gnolar ett kväde;
nickar så gott vid Konungens skål, berömmer sitt härliga säde;
tittar ibland åt fönstret och glor, betraktar båd' stjärnor och måne;
lovar god vind, sen pekar med hand var Åbo det ligger i Skåne.
Hållkarlen lyss och rensar sin nubb, förbannar sitt fnöske och flinta;
men med en suck av hjärtat till skyn han följer de redliga sinta,
smackar så gott, utpustar en rök , och menar, om gudarne vaka,
att, med Guds hjälp, till jul eller så vår nådige Kung är tillbaka.
Åter en käring båd' skrynklig och brun hon vrider en härvel och nystar;
gnabbas med en som står vid en spis och mjölken i kittelen ystar;
gissa, i år, som kornet är rikt och axena frodiga bugna,
att få sin säd förvandlad i drank, och önskar att vädrena lugna.
En med en tång de glödande kol kring fräsande bräddarna makar;
men bäst hon står, hon niger och ber för den henners hydda bevakar;
klappar mig ömt, ber mig sjunga en skål, och nämner sin Konung med smärta.
Därföre märk: under trumpnaste min bor ofta det frommaste hjärta.
Villig och glad jag sjunger som hon; den skålen förlustar mitt sinne.
Stolar och skåp, nystfötter och bord, allt börjar nu dansa här inne.
Käringar och barn, skjutsbönder en svärm. hållkarlar, förlupna gesäller
taga i ring; men skytten går bort, och knapps uti bergena smäller.
Ren på min rygg min hare jag bär, och några små vipor i taskan.
Elis, god natt! Jag dricker din skål till yttersta droppan i flaskan.
Lindra mitt kval; tag lyran i hand; jag orkar ej mer i min yra;
leve vår Kung, så älskad och stor! Farväl! Se där har du min lyra.

Månan tändes, dundren ljunga,
under vimplars blåst och prål;
och de mörkas jullar gunga,
under folkets glada skrål.
Corno. - - - - -
Hurra, vår Konungs skål!
Sväng hattarna.
Hurra!
Hurra, i rågat mål!
Vår Konungs skål, vår Konungs skål!