Namnet i klippan
Har du sett Sandhamn, du strax skall känna
Ljusgrön fyr vid sundets smala ränna,
Röda stugor mellan gråa knallar,
Tullens hus af sten, som lyser hvitt.
Några hundra väderbitna tallar
På en brink, där hafvet öppnas fritt.
Bleka Stockholmsbarn, som tvång betungar.
Blifva folk bland lotsens bruna ungar.
Luften smakar sälta. Snabba måsen
Kretsar högt i skyn med gälla skri.
Där en utkik pekar upp från åsen
Ställer målarn solskärm och staffli.
Värd att målas mer än andra ställen
Är en stuga byggd på själfva hällen.
Kurbitsplantor kring dess vägg sig vefva
Ur en mullbänk utmed murad grund.
Rosor och reseda drista lefva
Också här en sparsam blomsterstund.
Låga fönster blicka hän mot hafvet.
Framför tröskeln, djupt i berget grafvet.
Syns ett namn. Det sättet torde duga
Fullt så bra som plåten på vår dörr!
Ägarn säger: här står blott min stuga.
När jag dör, jag flyttar -- men ej förr.
Ej jag yppa skall hans namn och öden:
Nog, att han som andra pröfvat nöden,
Släpat, sträfvat utan knot och klagan,
Så i stiltje som på upprörd sjö.
Skärgårdsfolket känner till den sagan,
Det är så de lefva och de dö.
Hvarje vår förbi hans karga stränder
Glida stolta skepp från rika länder.
Hvarken stugan eller segelslupen
Synas honom ringare likväl.
Hvad är stort emot de tränne djupen:
Hafvet, himlen och en mänskosjäl?
Liksom tallen hör han här till stället
Och han älskar detta arma tjället,
Som han rest åt sig och sina kära
Vid den svenska jordens hårda famn.
Något bättre vill han ej begära,
Här han bor -- här högg han in sitt namn
Aldrig så vi sätta egen prägel
På palatser af cement och tegel,
Som vår äflan flyktigt härbärgera.
Bort vi draga; då är allt förbi.
Plåten tages ned -- man finns ej mera.
Där är huset hufvudsak, ej vi.
Men när stugan mer ej finns, från kala
Klippan än en anderöst skall tala:
Ringa vrå, som var mitt hem i nöden,
I hvars sköte ljuft och ledt jag bar,
Kär i lifvet, kär ännu i döden,
Låter du mitt namn hos dig bo kvar!
Aktivera autouppdatering av kommentar