Lyckliga dagar på Sandhamn
»En liten gård i fyrkant innesluten» --
Så började en sång i dagar flydda,
En sång af Spaniens varma sol begjuten;
Nu prisar jag en nordisk skärgårdshydda.
Fritt må för mig Alhambras murar blänka
Med dunkel myrten, brokig blomsterranka!
Jag älskar stugan, klädd med mörkröd planka,
Här i Sandhamn hos mästerlotsens änka.
En liten gårdstomt, stängd från yttervärlden
Af ett staket, som vinbärsbuskar följa;
Syrener i ett hörn -- en bris från fjärden
Vid toppen rör af bladens gröna bölja.
På krattad plan en rundel med reseda.
Bak gips-figuren inom mussle-ringen
En kisse syns på språnget sig bereda
Att nappa fjäriln i den hvita vingen.
Här är det skönt. Hit har jag låtit flytta
Mitt skrifbord ut i sol och sommarfläktar
Och medan lungan dricker brisens nektar,
Jag söker att med pennan göra nytta.
Men innan rimmet fastna kan på betet,
Jag ser mig kring -- hvar äro mina kära?
Jag måste känna att de äro nära.
En parasoll jag skönjer bak staketet.
Ett par små röster hör jag också kvittra.
Allt väl. Så vakna, gamla sångarifver!
En rörelse härinne -- och jag skrifver.
Nu får ej något tanken mera splittra.
Dock nej -- med ögat har han alltid sprungit
Och vill ej hålla kursen på min maning.
Nyss fick han på det hvita huset spaning,
Där tullförvaltarn bor och Sehlstedt sjungit.
Nu gingo några lotsar framom grinden.
De hälsade. Jag känner till dem alla.
Strax låter tanken åter ämnet falla
Och följer med till båten. God är vinden.
Men utåt vägen gångjärn knarra hör jag.
Det är bestämdt att jag skall tråden tappa!
Från gläntad grind det frågas: skrifver pappa?
Och åter huldt satiriskt: kanske stör jag?
Ett sådant troll! Hon vet hvad jag vill svara.
Små gula kängor nalkas re’n på gången
Och skälmska ögon blicka bruna, klara.
Se så, nu tar jag dig, nu är du fången!
På kindens ros en kyss, en eftertrycklig,
Och ännu en -- och sist en till på köpet.
Men hela dikten stannade i stöpet
Och vardt till detta enda: jag är lycklig!
Aktivera autouppdatering av kommentar