Vibyholm
Se -- molnen sig skingra:
I solsken där simmar en ö,
En trädgård med gångar, som slingra
Sig ned mot en grotta vid speglande sjö.
Så regnblankt det blinkar,
Det doftar af midsommarskur,
Och slottet, det gästliga, vinkar
Med klocktornet högt på sin hvitgula mur.
Jag hälsar dig, bölja,
Som glittrar därborta så glad!
Jag hör dig kring holmarne skölja,
Vid grundet på Djurön du lockar till bad.
Du båge, som spänner
Dig bjärt ofvan björkskogens slut,
Ack, samma belysning jag känner,
Jag sett dessa skiftande skyar förut!
Som bryggan af stenar
För öfver till ön här från strand,
Så luftbron däroppe förenar
Min tanke med barndomens hägrande land.
Min längtan vill flyga
I förväg till kammarn från förr,
Där sångernas fe brukat smyga
På versfötter hemligt till ynglingens dörr.
I raden af salar
Jag ser dessa bilder igen,
Ett stamträd i färger, som talar
Om gamla familjehistorier än;
De hänsofna ätter,
Som lyste i fejd och i fred,
Ett folk i talárer, korsetter,
Banérer och Bondar i led efter led.
Men hvem är den damen
Som möter de kommande nu?
Ej Ehrenstrahl i gyllene ramen
Bevarade åt oss så ädel en fru:
Var sommaren fager,
Är höstdagen solig och lång.
Allt hämtar af godhet sin dager,
Och gratien dröjer i blick och i gång.
Det älskliga, fina
Ej tid eller skiften förbytt ...
Ja, tack nu af mig och de mina,
Tack, moder mins syster, för gammalt och nytt!
Som fordom jag trycker
En kyss på den vördades hand;
Nu vet jag dock hvarför jag tycker
Att här står en glans öfver vatten och land.
Aktivera autouppdatering av kommentar