Kolsnaren
Aldrig ler så fager
Insjövik i nordisk sommardager,
Som där Kolsnarn famnar blommig strand.
När han skvalpar morgonglad bland gräset
Och bland vassen, bugande vid näset,
Klingar det som visor långt i land.
Stiga åskmoln tunga,
Tallbevuxna holmar tyckas gunga
Ute där på fjärden hastigt mörk.
In mot skäret skumhvit bölja hoppar,
Medan skurens första glesa droppar
Stänka som en ring kring strandens björk.
Stormbyn fästet lämnar,
Insjön åter rynkad panna jämnar,
Solens strålar bryta dunkel grund,
Sjufaldt skiftad, lätta Iris-bågen
Spänd i skyn och strimmande i vågen
I en cirkel fattar Skenäs’ lund.
Börjar västern glöda,
Molngestalter luftigt rosenröda
Skrida sakta öfver spegelvik.
Liten eka drar en silfverfåra,
Och ur djupet fiskargossens åra
Lockar långsamt döende musik.
Klara Kolsnarbölja,
Som med sorl vid lummig brädd fick följa
Carolinens stilla allvarsgång,
Du som, trogen bild af ljusets under,
Skänkte, växlande lik Dagens Stunder,
Färgen åt gustavianens sång,
Än, när dagen somnar,
Och i aftonglans din dyning domnar
Mellan vassen, bugande mot land,
Gamla minnen anförtror du gärna
Om din Dahlberg, om din Oxenstierna
Åt en tankfull lyssnare på strand.
Aktivera autouppdatering av kommentar