Napoleons ur
Alltså är du nu förlorad,
Lilla gyllne talisman,
Som hos fallen kejsaryngling
Icke mer man återfann.
Klocka, hvilken Cæsar burit
Redan före maktens dar,
Sedan dess på ättens storhet
Mystisk underpant du var!
Ofta se’n din sakta knäppning
Täljt nationers höjd och fall,
Som med själfva domsbasunens
Obevekliga metall.
Ofta inom siffertaflans
Ödesdigra, trånga ring
Världshistoriens hjul sig vände
Med din visare ikring.
Bredvid Austerlitz, på kullen,
Imperatorns hand dig höll.
Tsarens här på utsatt klockslag
Som en glödhög sammanföll.
Segerns rusande sekunder
Har du visat, lilla ur,
Liksom tidens hemska snäckgång
I den fångne örnens bur.
Det var du, som för hans arfving
Ängsligt pekat ut den stund,
Då hans tron i mörkret restes
Upp på röd och halkig grund.
Hon var med, din tysta stämma,
Bak Sedans beskjutna mur,
Utan misskund skredo timmar
Under tyska kulors skur.
Sist du burits vid ett hjärta,
Som var skuldlöst än och ungt,
Ingen fläck där ännu lådat,
Ingen gärning hvilat tungt.
En symbol af tidens oro,
Med demonisk frestarröst
Månn’ du ej har rastlöst hamrat
Ock på denne ynglings bröst?
Fåfäng fråga! Döden klippte
Tråden af för alla svar,
Och den unges sol gick neder
Ofördunklad, ljus och klar.
Där han liflös låg bland gräset
Långt i fjärran Kafferland,
Cæsars ur en vilde vägde
Lystet i sin svarta hand.
Då det tappra unga hjärtat
Brustet slutade att slå,
Talisman, uti ditt urverk
Oron hörde upp att gå.
Om Napoleons-legenden
Föllo grafvens portar till,
Och det var som hade tidens
Ur ett ögonblick stått still.
Aktivera autouppdatering av kommentar