Natt vid pulpeten

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Hon var skapelsens vackraste krona
i en värld full av aska och damm.
Ljus och skön som en keltisk matrona,
eller drömmen som Artemis förnam.

Livet gav henne sommar av solen,
hösten fångade vind som förgå,
vintern letade doft av violen,
leende läppar, och ögon så blå.
Hon blev hoppet när skratten blev tårar,
hon var värme när vind blåste kall,
hon var sången som dikten bedårar,
hon fanns nära då sömnen var all.

Och när striderna skakat vår jord
och när vilsna vi bar vår persona,
blev hon kärlekens självklara ord -
denna skapelsen vackraste krona.


av Göran Hansson

Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.