Nattvardsbarnen

SUSGS DDD.

Endast att älska och älskas igen, han blåste sin anda in i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade handen på hjertat och kände det varmt af den himmelska lågan. Släcken den, släcken den ej! hon är andedrägten af lifvet, kärlek är lif, men hatet är död. Ej fader, ej moder älskade eder som Gud, ty att I mån salige varda, gaf han sin endaste son. När han böjde sitt hufvud i döden, firade kärleken glad sin triumf; fullbordadt var offret. Se, då remnar med hast förlåten i templet, som skilde jorden och himmelen åt, och de döde stiga ur grafven, hviskande sakta hvarann i örat med bleknade läppar ordet, blott anadt förut, till skapelsens gåta: försoning! Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek. Derför, du menniskobarn, du älske förbarmande fadern, vilj hvad den helige vill, och af kärlek, men icke af fruktan: fruktan är slafvarnas dygd, men det älskande hjertat är villigt; var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam. Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna äfven: solen på himlen är en, och en är kärleken också. Bär ej hvar mensklig gestalt det gudomligas tecken på pannan? Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke vilsen som du på ett främmande haf, och leda ej honom samma stjernor som dig? Hvi skulle du hata din broder? Hatar han dig, tillgif! Det är skönt att dock stamma en bokstaf fram af den eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden. Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjessan, bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom? Ack! du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika, tänk om din broder ej argt, men örverskyl med hans brister, visa den irrande rätt; ty den gode, den himmelske herden tog det förvillade lam på sin arm och bar det till modern. Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. -- Kärlek hos Gud är de skapades väl, men kärlek hos menskan är en oändelig suck, han längtar och tål och fördrager, lider, men glädes ändå, och med tårar i ögonen ler han. Hopp, så heter hans jordiska lön. Det vänliga hoppet gör hvad det kan, ty det pekar alltjämt åt himlen och trofast hugger sitt ankares tand i grafvens djup, och derunder diktar en skönare verld, ett dunkelt, men älskeligt skuggspel. Slägten, bättre än vi, sig stödt vid dess vacklande löften, hade ej annat än hopp. Så prisom vår fader i höjden, hvilken har gifvit oss mer, ty för oss är hoppet förklaradt, famlar ej längre i natt, det är tro, det är lefvande visshet. Tron är det klarnade hopp, hon är ljus, hon är kärlekens öga, tyder den längtandes dröm och hugger dess syner i marmor. Tro är lefnadens sol, och dess anlete skiner som Mosis, ty hon skådade Gud: den välbefästade himlen drar hon med kedjor hit ner, och det nya Jerusalem sjunker präktigt med portarna tolf, i gyllene skyar, till jorden. Hänryckt vandrar hon der och betraktar de höga gestalter, räds ej det vingade folk, hon är hemmastadd bland dem alla. Derföre älsken och tron: då följer ock gerningen sjelfmant, likasom dagen med sol: det rätta är son af det goda, kroppen till kärlekens själ; den kristliga gerning är endast lefvande kärlek och tro, som blomman är lefvande våren. Gerningen följer oss alla till Gud, der står hon och vittnar ej hvad hon syntes, men blott hvad hon var: lycksalig är den, som hör dess bekännelse trygg; hon är stum på jorden, tills döden öppnar den tigandes mun: I barn, ej frukten I döden? Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar tager han anden och far och vaggadt på kärliga armar ställer det frälsade barn, ett nyfödt, fram för sin fader. Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar, svarta som natt, men med stjernor uppå: jag fruktar ej honom. Död är befrielse blott, är förbarmandet stumt: vid hans hjerta lättare andas mitt svalkade bröst, och anlet mot anlet skådar jag Gud som han är, en sol uppklarnad ur dimmor, skådar jag seklernas ljus, dem jag älskat, de mäktiga själar, ädlare, bättre än jag: förklarade stå de för tronen, klädda i hvitt och med harpor af gull, och sjunga en lofsång, diktad i himmelens luft på det språk, som talas af änglar. Eder jämväl, I älskade barn, upptager han en gång, glömmer de tröttade ej: välkomna, I älskade, efter! Glömmen till dess ej edernas helgd, förgäten ej löftet, vandren i salighet hän och till salighet, akten ej jorden! jorden är stoft, men himlen är ljus; jag har vigt er till himlen. Hör mig, du verldarnas Gud, du kärlekens eviga källa, hör på din tjenares röst; jag skickar min bön i din himmel! Låt mig ej sakna en dag för din tron en enda af dessa, dem du förtrodde mig här; som en far har jag älskat dem alla. Måtte de vittna för mig, att jag lärde dem vägen till lifvet redligt, så långt jag förstod, af ditt ord, må de känna mig ännu, falla till lärarens bröst, och jag ställa dem fram för ditt anlet rena som nu, men blott pröfvade mer, och ropa med glädje: Fader, si, jag är här, och barnen, som du mig har gifvit!» --

• * *

Gråtande talte han så, och nu på en vink af den gamle knä vid knä de knöto en krans kring altarets rundel. Knäböjd läste han då den heliga bönen, och sakta läste de unga den med, och till slut med darrande stämma lyste han himmelens frid, välsignelsen, öfver dem alla. Skulle nu ändas hans värf för i dag; den kommande söndag var för de unga bestämd att begå den heliga nattvard. Plöteligt, som träffad ur skyn, stod läraren stilla och lade handen på pannan och blickade upp: gudomliga tankar flögo igenom hans själ, och förunderligt glänste hans ögon. »Nästa söndag, hvem vet, kanske jag hvilar i grafven, kanske någon af er, en lilja bruten i förtid, sänker sitt hufvud till jord; hvi dröjer jag, stunden är inne! Hjertat är varmt, jag vill så, ty i dag gror himmelens säde. Hvad jag begynt, fullbordar jag nu: för hvad feladt är deri, svarar jag gamle för Gud och för högvördige fadern. Sägen mig endast, I barn, I himlens medborgare nya, ären I redo i dag att begå försoningens måltid? Hvad den betyder, I veten det väl, jag sade det ofta. Nya förbundets symbol är hon, är försoningens tecken, stiftad emellan himmel och jord. Den syndiga menskan, bort är hon kommen från Gud, från hans väsen. I dagarnas början föll hon vid kunskapens träd, och det hänger sin krona utöfver fallet ännu: i tanken är fall, i hjertat försoning. Fallet oändeligt är, oändlig försoningen äfven. Se, tillbaka, så långt som det gamla minnet, och framåt, långt som det flygande hopp kan nå på tröttade vingar, synd och försoning alltjämt gå menniskolifvet igenom. Fullväxt synden är född, men försoningen slumrar i hjertat, tyst som det vaggade barn, och drömmer om himmel och änglar, mäktar ej vakna till sans: hon är som de toner i harpan, fängslade andar, som vänta alltjämt på befriarens finger. Derför, älskade barn, nedsteg försoningens förste, väckte den slumrande opp, och nu står hon med strålande ögon, klara som himmelens hvalf, och kämpar med synden och segrar. Neder till jorden han steg, och förklarad vände han derfrån, icke från hjertat likväl, ty der lefver han ännu i Anden, älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar som tiden. Derför, annammen med vördnad i dag dess synliga tecken! Tecknet är dödt, om ej saken har lif. Det eviga ljuset är för de blinde ej till, men det föds af det seende ögat. Icke i bröd och ej heller i vin, i det renade hjertat ligger förlåtelsen gömd: uppsåtet till bättring allena adlar de jordiska frukter till himmelska ting och förtager synden och syndenes lön. Blott kärlek med öppnade armar, ångern, som gråter och ber, den pröfvade viljan, hvars gull går sofradt ur lågorna fram, med ett ord, den försonade menskan bryter försoningens bröd och dricker försoningens vinkalk. Men den, som stiger hit fram ovärdig, med hatet i hjertat, gäckande menskor och Gud, han är saker på Herrans lekamen, saker på medlarens blod, han äter och dricker sig sjelfvom döden och domen: derför bevare oss, himmelske Fader! -- Ären I redo, I barn, att begå försoningens måltid?» Alltså han frågade rörd, och på en gång svarade barnen med högtsnyftande ja! Då läste han bönerna alla, läste instiftelsens ord, och in föll orgeln och sången: »O! Guds heliga lam, som förtager verldenes synder, hör oss, gif oss din frid, varkunna dig öfver oss alla!» Gubben med darrande hand och med himmelska perlor i ögat fylde nu kalk och patén och delte de mystiska gåfvor. O! då syntes det mig, som Gud med middagens öga klarare såg i fönsterna in, och träden der ute böjde sin grönskande topp, och gräset på grafvarna skälfde. Men hos de unga -- jag märkte det väl, jag kände det -- for en rysning af salighet hän igenom isade lemmar. Prydd som ett altar för dem stod grönskande jord, och deröfver öppnade himmelen sig, som för Stefanus fordom: de sågo Fadern i strålande glans och Sonen till höger om honom; under dem höra de harpornas klang, och änglar ur gullmoln nicka dem broderligt till och vifta med vingar af purpur.

Slutadt var lärarens värf, och med himlen i blick och i hjertan reste de unga sig upp, och gråtande böjde en hvar sig neder att kyssa den vördades hand: men han tryckte dem alla rörd till sitt hjerta och lade med bön välsignande händer nu på de saliga bröst, nu på hufvudets lockiga oskuld. </dikt>