Nisse Borin

Nisse Borin var en riktig filur,
hade hos flickorna ständigt tur,
styf att segla — på sjön i sitt ässe,
lustig och glad och stark som en bjässe.

Tjänte dräng hos patron på Bo,
fick för töserna aldrig ro,
sökte sig bort för att få det lättare,
kom till Lunda-baron som rättare.

Där blef det värre än nånsin förut,
pigorna trätte hvarenda minut,
husmamselln gick själf i stöket,
hvar gång Nisse kom in i köket.

Tänkte då Nils, som förståndigt var:
»Bäst att jag blir en stadig karl,
söker mig ut i höst en jänta,
se'n få de andra gå där och vänta.»

Hösten gick och vintern med,
Nisse gaf aldrig klart besked,
husmamselln gjorde frågor på frågor,
pigorna stodo i eld och lågor.

Hände sig så, att baron for bort,
köpte en båt af finare sort.
Nils skulle med, som kände trakten,
segla baron till Lund med jakten.

Vid Haftersudd steg baron i land,
Nisse fick fara på egen hand
med en tolf-års pojke till hjälp på färden,
för det blåste en storm på Mysingsfjärden.

Nisse han hissade segel käckt,
fick genast i början bommen bräckt,
gick för klyfvarn en stund och styrde
in under land, fast bränningen yrde.

Botade skadan så godt det gick,
låg ett slag öfver Jutskärs prick,
kom så en regnby mot för sunnan,
Nisse fick lof att länsa undan.

Vinden slog om — nordväst orkan.
Nisse höll ut väl halfva da'n.
Så gick riggen, och Nisse fick spänna
rakt på grund i Svarthåls ränna.

Botten var bra, det kände han till.
»Här kan hon stå, så länge hon vill»,
sa' Nisse lugnt, »jag har gjort mitt bästa.
ska' nu i land och lyckan fresta.»

Baron hade lämnat sin kappsäck kvar.
Nisse, som var en ståtlig karl,
klädde sig fin i barons nya kläder,
segelduksskor med handskskinnsläder.

Det fattades bara en skaplig hatt,
som passa' kostymen; Nisse fick fatt
i en sjömansmössa, som låg i kajutan,
och gick med pojken i land från skutan.

»Nu kallar du mig för nådig baron,
annars tar hin dig utan pardon;
begriper du», sa' han, »hvad det kan betyda!»
Pojken stackarn var tvungen att lyda.

De togo sog fram till en prästgård lätt,
Nisse blef fägnad på alla sätt,
fick bästa rummet, som fanns i huset —
det ville aldrig ta slut med kruset.

Prästfrun tog adelskalendern fram,
Nisse han höll sig allvarsam;
prästgårdsfröknarna Rosa och Nina,
kors, hvad de gjorde sig granna och fina!

Rosa var blyg, fast tretti år,
blåa ögon, kortklippt hår;
Nina var mera kavat utaf sig,
men Nils var ej den, som genast gaf sig.

Länge gick han och gjorde sitt val.
Rosa vardt blek af hjärtekval,
Nina gick som i ständig feber,
spelte för Nisse Chopin och Weber.

Slutligen blef det då allvar af.
Nisse blef Rosas lydige slaf,
Nina fick sin förhoppning sviken —
Nisse var rädd för pianomusiken.

Förlofningsdagen var redan klar;
det fanns väl sällan så lyckligt par.
Nina, hon såg ej åt någondera,
öppnade aldrig pianot mera.

Men prästen, som anade argan list,
hörde sig för vid Lund till sist.
Kom så baron express till orten;
Nisse fick lof att bekänna korten.

Fasligt spektakel! — Nisse Borin
fick sig ovett, men höll god min.
Halft på gyckel om ursäkt ba' han.
»Kläderna göra ej mannen», sa' han.

»Tänkte bli älskad inkognito jag.
Vackert ock! — det blef annat slag.
Fröknar som pigor — samma materia! —
ingen att lita på, det ser ja'.»

Så gick Nisse till sjöss och svor
att aldrig mera bli stadig, for
världen kring från ort till annan —
ingen flicka, som dugde, fann han.