Notre Dame

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Notre Dame

Jag har en puckel på ryggen.
I den bär jag min sorg.
Så ibland måste jag vila,
för att orka börja om.
Jag har en puckel på ryggen,
det är ett medfött problem.
Jag vet att alla har sina sorger,
det har jag läst genom mitt modem.
Min puckel gör mig långsam,
men den gör mig också sann.
Jag känner mig ofta jagad,
ringaren av Notre Dame.
Behöver ingen färsking,
som ska förklara mitt problem,
för att bygga sig en status,
som skickad ut genom ett modem.
Ni som håller andan,
ni som inte längre vill va me,
jag har något att säga,
det inget fel…
med att bara stå bredvid.
det är inget fel med det.
Om vi kunde skriva brev,
om vår handstil var som förr,
om vi kunde läsa böcker,
om vi kunde stänga våran dörr,
om vi vågade koppla ur oss,
om vi kunde andas ett tag,
då kan jag lova er mina vänner,
att vi skulle möta en ny dag.
Men vi har puckeln i bröstet,
och vi har ett äpple som själ,
och alla valkarna nuförtiden
finns till av vikter som vi bär,
men för det finns ju handskar,
och vårt äpple har batteri,
så vi behöver bara tänka,
det är bara jag, sen så är det ni.
Ni som håller andan,
ni som inte längre vill va me,
jag har något att säga,
det inget fel…
med att bara stå bredvid.
det är inget fel med det.


av Grannen du aldrig ser (ris och ros)

Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.