Nyårsdagen 1866

Det var en solklar nyårsmorgon.
Nyfallen snö på marken låg;
det hängde liksom glitterstjärnor
i trädens grenar, hvart man såg.
Jag gick den gamla kända vägen —
jag minns, som vore det i går...
jag minns det väl, fast sen den dagen
förflutit fem och tjugu år.

Jag hann till skogens kant, där slätten
låg skimmerhvit i solens sken;
såg Årsta-slottet på sin kulle
långt bort vid slutet af allén;
där fick jag höra sorgebudet —
jag tycker än jag honom ser,
den gamle, som med tårar mälte:
Fredrika Bremer är ej mer.

Hon hade dött i går, han sade;
nu skulle detta budskap ut.
Det skulle spörjas snart i staden
och bäras världen kring till slut;
ty hon var vidt berömd, den döda,
det visste jag, så ung jag var,
i tvenne hemisfärer firad, —
och nu var minnet ensamt kvar.

Jag velat fråga mer, men budet
var ren på väg med tunga fjät...
Det var den första gång, som döden
stod för mig i sitt majestät.
För icke många dagar sedan
jag henne sett — en vecka blott!
Och så var ren den mun förstummad,
hvars glada hälsning då jag fått.

Jag stod där länge som bedöfvad
och såg mot slottets fönster opp:
därinnanför, jag visste rummet,
där låg nu hennes döda kropp.
Från detta hem en gång hon dragit
i härnad ut kring land och sjö,
och när sin gärning hon fullbordadt,
kom hon tillbaka dit att dö.

Men hvad förstod jag väl den tiden
af hennes gärning, hvad det var,
det mål, hon kämpat för så troget,
hvad hennes sträfvan innebar!
Hvad visste jag om hennes strider,
om hennes höga hjältemod! —
Jag såg blott, hur hon städs var vördad,
jag visste blott, att hon var god...

Nu hördes klockorna i fjärran,
jag vände åter långsamt om.
En skara — fattigt folk de flesta —
stod kvar vid kyrkan, när jag kom.
De taltes sakta vid, jag tyckte
mig deras mening så förstå:
hon var berömd som få och firad
men älskad mycket mer ändå.

                *   *   *

Det är nu länge sen, — men minnet
vill åter dit på pilgrimståg.
Det lefver upp likt Jeriko-rosen,
som jag en gång hos henne såg;
slår ut i blom, sen halft förgätet
det hvilat fem och tjugu år, —
och fastän ringa är min blomma,
till hennes graf med den jag går.
1891.