Olika utsikter. II. Kaptenens sång.
Jag ändtligen blifvit allt hvad jag kan blifva!
Med gråsprängda lockar jag blifvit – kapten.
Hvart luftslott har ramlat! Jag landtbruk får drifva,
Får finkel bereda af grödan, så klen.
Ej trodde jag dock, att jag så skulle sluta,
När först jag mig lärde att räkna: ett-tu!
Om af illusioner jag fordom fått njuta,
Så lider jag grymt utaf verklighet nu.
Ja, min generalsfullmakt torkade inne,
Och äfvenså härliga bragdernas tal.
De enda meriter, jag har i mitt minne,
Förskrifva sig alla från – Göta kanal.
Och flickan, den rika, som jag skulle vinna
Med tillhjälp af frackens förföriska kraft?
Ack! nog fick, som andra, jag också en kvinna,
Men barn är det enda kontanta hon haft.
Hvad Herran är mäktig ändock i de svaga!
Hon riktigt har hafvit en vurm att bli – mor;
Sju hoppfulla plantor jag har att uppdraga,
Då ack! på mitt boställe födas - fem kor.
Hur skall jag den krigiska ätten bevara?
Hur rätt educera de fröknarna små?
I höst skall jag skicka två pojkar till Skara,
Men hela min årslön uppsluka de då.
Hur ofta har jag ej det öde förbannat,
Som gjort mig till knekt! men jag ingenting lärt –
Och dugde ej därför, som pojke, till annat; –
För sent har den rättvisa ångern mig tärt.
Och fracken, för hvilken jag blott ville lefva?
Hvars åsyn mig fyllde med stolthet och fröjd?
Ack! nu är han sliten, och skörterna skrefva,
Och magen förunderligt skjutit i höjd.
Ja, nog fick jag lära att nedstämma tonen,
Tack vare majorer, och hustru och nöd!
Mitt endaste hopp, o! det är nu – pensionen,
När gröt jag ej längre kan äta och bröd.
Aktivera autouppdatering av kommentar