Osynliga makter
OSYNLIGA MAKTER
BLAND växterna, särskilt bland dem som spira
upp om våren, finns det Hera, som allt efter
väderlekens växlingar antaga ett helt olika växt-
sätt: vid kallt väder, när temperaturen närmar sig
nollpunkten, trycka de sig tätt in till marken, som
ville de invid jordens moderssköte söka skydd mot
kölden, vid varmare väderlek räta de däremot upp
sig och växa rakt i höjden mot ljuset. Exempel
på sådana värmekänsliga växter är bland andra den
vanliga rödplistern, vars stjälkar på vårsidan allt
efter temperaturens gång intaga ett horisonralt,
snett, eller vertikalt läge, och som därför med fog
kan betecknas som en levande termometer.
Våra vanliga vårsippor ——— vitsippan, guisippan
och blåsippan -— utmärka sig också för en väl ut-
vecklad värmekänslighet: vid kallt väder sluta sig
blombladen samman och blomskaftet böjer sig nedåt
vädren komma, öppnar blomman sig åter och blom-
skaftet reset sig rakt upp i höjden. Under vackra
solskensdagar kan man dock lätt nog övertyga sig
om, att blomskaften ej stå fullkomligt rakt upp,
utan att sippblommorna liksom solrosen följa solens
gång, så att de om morgonen luta något mot öster,
vid middagstiden mot söder och om aftonen mot
väster. Detta är ju ej sé förvånansvärt, då man
vet hut ivrigt växterna i allmänhet sträva mot
ljuset, men nu kommer det märkvärdiga. En tysk
forskare tog och stjälpte en svart pappcylinder
över en grupp av vitsippor i det fria, och det
visade sig då, att fastän sipporna befunno sig i full-
komligt mörkt rum, sp följde de ändä solens gång,
alldeles som kamraterna, vilka direkt träffades av
solljuset. Förklaringen till detta i förstone ganska
fåtfulla fenomen befanns vara den, att den svarta
pappväggen uppvärmdes starkt på den av solstrå-
larna belysta sidan, och den från väggen utgående
värmestrålningen var stark nog för att locka sip-
porna att kröka sig mot den varmare väggsidan.
Onekligen hade det ju annars legat nära till
hands att här tro på tillvaron av osynliga strålar,
som ägde förmågan att gå tvärs igenom pappväggen
och föranleda sipporna till de omnämnda kröknings-
rörelserna. I själva verket känner man även sedan
Röntgens berömda upptäckt sådana strålar, och
om dessa också hittills visat sig vara så gott som
verkningslösa gent emot växterna, så är dock deras
märkligare. Tack vare denna egenskap ha Rönt-
genstrålarna redan erhållit en vidsträckt användning
i medicinen.
När frågan gäller Röntgenstrålarne, deras fram-
ställningssätt och fysikaliska natur, känner den po-
pulärvetenskaplige skriftställaren sig mer än vanligt
betänksam, dels därför att detta område av fysi-
ken ännu är rikt på olösta problem, dels därför
att det uten apparater och avbildningar är så gott
som omöjligt att ge en verklighetstrogen föreställ-
ning om hithörande förhållanden. Vi måste där-
för inskränka oss till följande antydningar: Leder
man mycket starka elektriska strömmar genom ett
glasrör, ur vilket allra ståorsta delen av luften bli-
vat utpumpad, så uppträda vid det ena av tilled-
ningsställene för elektriciteten (den s. k. katoden)
egendomliga strålar, som själva äro osynliga, men
som där de träffa rörets glasvägg, komma denna
att skimra och lysa (fluorescera). Dessa märkliga
strålar, som man kallar katodstrålar, kunna ej ge-
nomtränga glas, men väl tunna metallplattor; de
äro fotografiskt verksamma, påverkas i sin riktning
av magneten och utöva därjämte ett visst tryck, så
att ett lätt vridbart vingsystem av dem kan sättas
i rörelse. Man tror därför att katodstrålarne ej
äro vågrörelser i etern såsom ljuset, utan att de
bestå av negativt elektriska delar av ytterst ringa
massa, som med stor hastighet slungas bort från
katoden.
När dessa katodstrålar träffa vissa kroppar, exem-
kraftiga Röntgenstrålar. Dessa gå tvärs igenom
glasväggen och visa egenskaper, som avvika från
alla kända arter av strålar. De forplanta sig rät-
linjigt genom rummet, men reflekteras icke som
ljusstrålarne, brytas icke heller, men äga i hög grad
förmågan att genomtränga fasta kroppar. Härvid
har det visat sig, att ju högre ett ämnes atomvikt
är, deto svårgenomträngligare är detta för Rônt-
genstrålarne: så tränga dessa mycket lätt igenom
aluminiumplattor, däremot i tämligen ringa grad
genom platina och bly. Träskivor, läder, papper,
ylle- och linnekläder genomträngas mycket lätt av
Röntgenstrålarne, likaså kroppens mjuka delar, ske-
lettdelarne däremot vida svårare.
Det är i främsta rummet dessa egenskaper som
gjort Röntgenstrålarne till ett så förträffligt hjälp-
medel för kirurgin, enär man med deras tillhjälp
Dct iir i friimsta rummct dcssa cgcinskapcr som
gjort Riintgcnstraiarnc till ctt sa fortraffiigt hjéilp-
Amcdcl for kirurgin, énéir man med dcras tillhjalp
kan fa cn inblick i kroppcns inrc fiirhéllandcn utan
g nagra som heist opcrativa ingrcpp, och salunda
konstatcra platscn, dar t. cx. cn intriringd blykula
blcfinncr sig, bcskaffcnhctcna av ctt bcnbrott o. s. v-
Héirvid kommcr cn annan cgcnskap hos Rontgcn-
stralarnc till hjiilp, néimligcn dcras formaga att lik- .
som solljuscts kcmiska stralar pavcrka den fotogra—
fiskakplatcn. Da cmcllcrtid Rontgcnstrélarnc ——
i i motsats till ljusstralarnc -— ickc brytas, sa kan
man cj anviinda dct vid ljusfotografcring vanliga g,
forfarandct mcd kamcra och lins, utan bcgagnar dc.
olika éimncnas olika gcnomtriinglighct for Rontgcn- V
stréiarnc for att crhélia att slags slquggbiider, dir
dc avbildadc forzmélcns {nre delar framtriida pé
sdmma siitt som ytan och gcstaltcn vid den vanliga
tfotografcringen. Man forfar héirvid si, att man
. mcllan Rontgcnlmpan och den med att svart pap-
pcr omlindadc fotografiska piétzn placcrar det forc-
mél, som skall fotografcras, och crhéllcr sé cn
skuggbiid, diir forcmfalcts for Rontgcnstrélarnc ogc- ‘
nomtréingiiga dclar synas morka, dc gcnomtriingliga
diircmot ljusa. Hiirigcnom blir det cn jomforclsc- i
vis liitt sak att pi dat noggrarmastc faststolla t. cx. g
iszt av cn i kroppcn intriingd blykula, bznspiittror
0. s. v.c . *
Annu miirkligarc or dock den invcrkan, som ·
dcssa osynliga Rontgcnstrélar visat sig kunna utova
pé den monskliga organismcns lcvandc viivmxdzr. ,
.Man har hiirvid kunnat uppstéilla cn hel skala allt g
cftcr den grad, vari dccolika véivnadcrna pévcrkas
av Rontgcnstrélarncz si oro ben- och bindviivs-
cellcrnag i myckct ringa grad, dc blodbcrcdandc
organcn och konskortlarnc i hog grad konsiiga for
dcssa strélar. Det scnarz forhillandct har véllat
det beklagliga rcsultatct, att mfmga arbctarc i Rout-
gcnrorsfabrikcr, som umn skyddsskéirmar utsatt sig
for Rontgcnstréiarnc, blivit fulikomligt impotcnta; d
man har alltsé hiir ctt made}, att utzm opcrativa v
ingrcpp, ja, utan att vcdcrborandc cus har cn i
aning, om vad som passcrar, framkalla samma rc-
sultat som annars crhélias gcnom kastrcring. I
` vissa fall, t. cx. hos kvinnor, dor konskortlarncs
5 i i r ii a 5 ` *55 _
periodiska verksamhhet vallar syéra héilsorubbningar,
synes denna metod att utan operativa ingrepp
upphava konskortlarnes Funktionsformaga, kunna
anvéindas med framgéng. Hittilis har man redan
borjat anviinda Riintgenstralarne for att avliigsna
ytligt liggande kréiftsvulster, och déirvid ofta erhéllit
gynnsamma resultat av den mest Gverraskande art.
° Vad Riintgenstralarnes verkliga natur betriiffar,
sa synas fysikerna for néirvarande mest vara bojda
for den uppfattningen, att de iiro en slags osyniiga s
ijusstrélar, vilkas végléingd iir omkring tusen ginger r r
mindre in de kortvégigaste ultravioletta straiarnei g
solljuset. Aven dessa, for vért Gga osynliga stra-
lar, utéiva bestiimda inverkningar pa var organism, s
och ha, sarskilt genom dansken Finsens epokgii-
rande forskningar, fétt en vidstriickt anvandning i
medicinen som botemedel mot lupus. Siirskiltin-
tressant ar att dessa osyniiga stralars inverkan pa
den levande organismen i véisentiig grad kan for-
stéirkas genom tillsats av ytterst smé méingder av
ett rétt, i griint Huorescerande fargiimne, kallat
eosin. Har man infusoriedjur i ett med vatten fyllt
karl, som fiirsatts med helt sma miingder eosin, sa
1eva djuren iustigt vidare, om kéirlet stari morker;
eosinet i och for sig §r alltsé icke skadligt for
dem; men utséitter man det hela for ljusets inver-
kan, das infusorierna inom kort, fastéin ljuset en-
bart —— utan eosin ——— ingalunda ar skadligt for
dem. Man har sokt begagna sig av denna det
réida féirgéimnets egenskap for att med dess och —
' . ` i ' , I i
solljusets hjalp rada bot pa sadana sjukdomar, vilka.
sfasom den tropiska somnsjukan fororsakas av infu-
sorier (s. k. Trypanosomer); och faktisikt har man
ocksa i vissa fall genom att inspruta eosin i de i
siimnsjuka djurens véivnader och blod och sedan
utséitta dem for starkt solljus, lyckats héiva sjuk-
domen, -—— ehuru hittills endast i dess begynnelse-
stadier., c — , i-
Medan Rontgenstrélarne, savitt man hittills kun- o
nat finna, iiro utan négonnéimnviird inverkan pa
L véixterna, aro déiremot de ultravioletta strélarne av i
stor betydelse for atminstone de hogre viixtema.
i Redan for tjugo ar sedan fann den beréimde véixt-
i fysiologen ]ulius Sachs att véixter, som odiades i
` c sollius, vilket berovats de ultravioletta stralarne, °
i utvecklade sig normalt iinda till blomningstiden: da —»
uppstodo visserligen sma blomknoppar, men dessa
utvecklades ej vidare, utan folio av, och Sachsdrog `
héirav iden slutsatsen, att de ultravioletta stralarne i
i voro ncidvandiga for blombildningen. Denna Sachs} A
uppfattning har sedermera bestritts, men unders6k—
ningar, som helt nyligen pubiiceratsav en polsk
och tva belgiska forskare, ha otvetydigt visat, att A
de ultravioletta stralarnie éiro av stor betydelse for
£iggvifeb1`ldnz'ngen hos de griina véixterna. Da Egg-
viteiimnena éiro vaxtens viktigaste niirings- och i i
byggnadsamnen, ay det ej underligt att en brist i
tillgangen pa dessa maste verka stiirande, nar det
giiller bildningen av véixtens iidlaste organ, fort-
plantningsorganen.
a a i · , *57
Sa olika kan alltsa de osynliga makternas spe]
gestalta sig allt efter derasi egen natur ochallt
efter som de traffa ett djur eller en viixt. Medan g
de ultravioletta stralarne aro en oundgiinglig forut- i
siittning for det kiirleksliv, utan vilket vaxternas
fiirgprakt och doft aldrig skulle funnits_ti1l, kunna
Riintgenstralarne pa kort tid fiirvandla en livskraftig
man till en impotent gubbe, men ocksa stéivja cel-
n lernas forokningsbegéir, nar detta som i kréiftsvul— ~
sterna, blir patologiskt. Och vem vet, vilka under- ·
t bara krafter, som annu slumra oupptéickta i all-
naturens skote, och vem kan i detta éigonblick ana
de kulturella landvinningar, som framtidens natur-
forskning kommer att erovra at manskligheten. ]u
liingre vi tranga in i den verklighet som omger
oss, desto underbarare visar den sig vara, och gent
emot de upptiickter, som naturforskningen daglig-
dags beskar oss, sjunker spiritisters och teosofers
iaiventyrligaste dikter ned till andefattiga och platta
barnsagor. · g
-- .
- Titel och innehåll - Omslag, Titel, Innehåll
- Blodförvantskap - 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13
- Ärftlighets- och fortplantningsmysterier - 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22
- Könsregleringen i djur- och växtriket - 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37
- Människans rasförädling - 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45
- Altruister och förbrytare i växtvärlden - 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55
- Solljusets pänningvärde - 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63
- Värmeproduktion i växtriket - 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75
- Alkoholproduktion i naturen - 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86
- Underliga näringskällor - 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95
- Ljus och färg - 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105
- Väderleken och vår arbetskraft - 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112
- Demeters hämnd - 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128
- Ett väckande rus - 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138
- Giftverkan och vana - 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149
- Osynliga makter - 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157
- Våra sinnens erövringar - 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177
- Häckels världsgåtor - 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192
- Carl von Linné - 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208
- Anmärkningar och rättelser - 209, 210