På Polens dag

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Lyft upp ditt hufvud, du arma land,
Och visa du lefver än!
De brista träldomens hårda band,
Och allt skall bli godt igen.
Så yrka på frihet med eldig begäran
Och kämpa för segern och flamma för äran!
Vi lyssna på dånet vid hvarje slag
Och bäfva af glädje på Polens dag!

Polonia, strålande Österns mö,
Du skändigt blef köpt och såld:
Du fick ej lefva och kunde ej dö,
Se’n de på din frihet gjort våld.
Du knutit din hand, då man blodig dig piskat
Och doft i din bödels öra du hviskat:
Du niding, jag räknar hvartenda slag --
Du gäldar det grufligt på Polens dag!

Och stunden kom -- o hur skön du står
Med lian lyftad till skörd,
Med frihetsmössan på lockigt hår, --
Och långt din stämma blir hörd.

Till vapen, till vapen! Det klingar så härligt
För Polens vän -- för dess ovän förfärligt,
Ty vedergällning är helig lag
För Polens söner på Polens dag!

Och vårdkas flämtar från höjd till höjd,
Och himlen blir röd i ett nu.
Ditt öga blixtrar, du hör med fröjd
Hur kedjor rassla i tu:
Och härar stå upp, där du stampar med foten.
Med lian du ogräset mejar till roten
Och andas in uti djupa drag
Ett haf af frihet på Polens dag.

Hvar ungmö gärna sin brudgum ger
Åt fosterlandet till lån,
Och änkan gifver -- hvad vill du mer? --
Hon gifver sin ende son,
De kämpa och blöda, de segra och falla;
De sörjandes hjärtan af stolthet dock svalla:
De frias fader, dig tackar jag!
Du mottog mitt offer på Polens dag.

Du Polens yngling, strid segergladt,
Men vaka, du Polens mö,
Och sy förband både dag och natt,
Fast rosor på kinden dö.

Hvad mer om de vissna i flitiga tjället?
På rosor de sårade hvila i stället.
Hvad båtar väl trälen hans kropps behag?
Men skön är den frie på Polens dag.

Ja, lyft ditt hufvud, du arma land,
Ty allt skall bli godt igen!
För dig stå folkens pulsar i brand,
Och världen har du till vän.
Mest fröjdas dock vi, när din boja du sliter;
Vi veta, vi veta hvem stålet biter,
Vi tacka dig för hvart ärligt tag
På Polens, på Sverges, på folkens dag!

Gud hvässe din lia, Gud främje din sak,
Det finnes ingen mer dyr!
Vi bedje för dig under kampens brak,
Du folkens helga martyr!
I träldom och nesa du varit förnedrad,
Och därför skall ingen som du bli hedrad.
Se! Segern födes af nederlag;
Ur blodbad ljusnade Polens dag.

Af nakna moar och frusna kärr
Man hämtar ej stort förvärf.
Arm är den hjälp, vi dig ge, tyvärr!
Ack, endast en ringa skärf!

Men brinnande böner vid gåfvan dock låda;
Hvad skärfven betyder, förstå vi nog båda.
Haf du i minne vårt hjärtelag;
Hvem vet när han randas, vår egen dag?

Mars 1863.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.