På andra sidan döden
Att varje dag slå upp ögat i ett töcken av det grå.
Att varje dag ställa sig upp och försöka gå, försöka förstå.
Att vända sig mot himlen för svar som inte går att nå.
Varje dag, samma sak, samma vrak. Inom skriker viljan att förstå,
att inte va så låg.
Döden den kom som en våg, han tog dom få, som vi beskyddade ,
våra beskyddare, nu känns de som ett hån . Kvar står han där i vårt
mörker och trackar oss försöker knäcka oss, bräcka oss.
Det tar tid att vända om, se sig om och solen skiner nog aldrig lika starkt
som då men tiden den läker sår och innerst inne vet vi att det går.
Så nu måste vi resa på oss, sträcka på oss, aldrig låta mörkret knocka
oss. Inte vara rädd att någon ska se oss, försöka bryta loss, inte låta
något dra ner oss. Visa honom att det inte går att nå oss, vi är dom som
fortfarande står på oss, som kom loss , stödde oss, mot varandra
och lyckades... förgöra den vägen mörkret i oss smyckade.
/Maselia
Aktivera autouppdatering av kommentar