På nyårsaftonen 1879

Gamla året har fyllt sin sagas
sista blad, och i morgon dagas
första ljusningen af ett nytt.
Hur vi fröjdats och hur vi lidit,
timme dock efter timme skridit,
ständigt morgon på morgon grytt;
glädjens vingade stunder foro
hän, som stunder af ångst och oro —
rastlöst, liksom en dröm försvinner,
allt omsider ifrån oss flytt.

Som det varit, så skall ock blifva:
hvad det kommande än må gifva,
mer af ondt eller mer af godt;
allt omsider ett slut skall taga,
ena året det andra jaga,
tills utvecklingens mål är nådt...
eller domens basuner skalla,
världens grundvalar sönderfalla,
tidens herre sitt urverk krossar,
trött vid hopade brott på brott.

Moln sig skockat från alla kanter,
riken stå vid fördärfvets branter,
bida fåfängt ett frälsningsord;
öfver isande våg i öster
föras hit de förtrycktas röster,
hota högt med försåt och mord;
mörka ränker i löndom smidas,
samhällslösande läror spridas,
utså giftiga frön, som båda
blodig skörd åt den arma jord.

Nog det finns att en världsbrand tända,
kasta tronerna öfver ända,
land och riken i spillror slå...
När de väldige sammandrabba,
fräckt den ringares rätt begabba,
hvad skall blifva vårt öde då?
Hvem skall vara vårt värn i nöden,
när de vackla, de veka stöden,
andras svaghet omkring oss gärdat,
hvem skall då på vår sida stå?

Fädrens Gud, som i tider flydda
mäktigt velat vår frihet skydda,
gör med oss efter ditt behag!
Straffa oss för hvad ondt vi brutit,
men när pröfningens dag förflutit,
än en gång i ditt hägn oss tag!
Se, o Herre, till oss i nåder,
fast i tid, då blott våldet råder,
vi förgätit vår frihet trygga —
skona oss på din vredes dag!

                *   *   *

Skuggan mörknar kring land och vatten,
stilla skrider i stjärnenatten
gamla året emot sin graf.
Tycks mig nu, som om minnen kära
flykta ville, en vän, oss nära,
skulle bryta sin vandring af.
Så haf tack då för hvad du varit,
gamle vän! — för den sorg, som farit,
likafullt som för glädjens stunder —
tack för allt hvad du än oss gaf!