Prometeus och Ahasverus
(Ett utkast.)
I.[redigera]
Sedan Noa lämnat arken, gick han med sina söner bort mot den högsta toppen av Elbrus att där bygga ett altar åt den Evige.
Medan de vandrade upp för höjden, hörde de i rymden dova suckar och kände sig svårmodiga, huru mycket än deras hjärtan fröjdades över frälsningen ur världsfloden.
Än tycktes dem, att suckandet kom från bergets inre, än från molnen, som tunga och regndigra drevos av vinden öster ut.
Så hunno männen till fjällets topp. Där stod en vall av eldfrätta klippor, och Noa såg på de märken, som vattnen efterlämnat, att den stora floden hade svallat upp till vallens rand men icke översvämmat honom.
Där inom gapade ett svalg, vars branter stupade mot en allt djupare skymning. Suckarna kommo ur detta djup. Vandrarne lutade sig över randen och sågo något, som rörde sig där nere.
Himlen hade klarnat mer och mer, och över deras huvud skred nu det sista molnet, följande de andra, som långsamt upplöste sig i skurar över högslätten. Solen sken på den mörkrandade skyväggen i öster, och den Eviges båge visade sig i skyn, och då Noa skådade upp och såg bågen, sade han: se förbundets tecken mellan den Evige och oss!
Solen sken även ned i fjällsvalget, och hennes strålar skimrade, som vore de vilsekomna och förfärade, på det som fanns där i djupet. De lyste på en jättegam med brungul rygg och gulstrimmiga vingar, som överskyggade och piskade ett rov, vari han slet, då han icke sträckte upp den långa ormbuktande halsen med den bloddrypande fjäderkragen för att nedsvälja delar av sitt byte.
När gamen varsnade männen, flög han upp och kretsade skriande kring rovet. Då sågo Noa och hans söner en skepnad, lik en människa, men övermänskligt stor och skön. Han låg med upprivet bröst utsträckt mellan klippor, från vilka glänsande kedjor, fästa med ofantliga gyllene naglar, slingrade sig kring hans lemmar.
Då sade Noa till sina söner: huru skola vi frälsa honom? Men ur djupet hördes en röst: gån till edra värv! Människohänder lossa icke mina kedjor.
Noa sade: kunna vi intet göra till din hugsvalelse? Rösten svarade: förakten tidens gud! Tillbedjen evighetens!
Noa och hans söner återvände till sina hustrur och omtalade vad de hade sett och hört. Och alla anade, att den framtid, som deras efterkommande ginge till mötes, väntade dem med många lidanden. De byggde ett altar nära det ställe, där arken stod, och offrade tackoffer för sin frälsning och böneoffer för sina efterkommande och försoningsoffer för fången i svalget.
Om aftonen vid solnedgången sporde sönerna och kvinnorna den sägenrike gamle, vad han tänkte om den pinade i bråddjupet. Noa svarade:
Jag vill förtälja något från urfädernas dagar och må kvinnorna noga lyssna; ty medan männen jaga eller sköta jorden eller slöjda redskap och smida vapen, är det kvinnorna, som skola omtala för barnen heliga arvsägner och bära dem från släktes mun till släktes.
I urtiden nedstego till jorden många den Eviges söner, serafim och kerubim, gudar över tidsskeden och himlakroppar. Många lägrade sig på toppen av Hermon, andra på Olympus, och bland dem var störst och mäktigast han, som rösten ur fjället kallat tidens gud. De jämförde sin kunskap, skönhet och kraft med Adams söners och kände övermod och härsklystnad och avföllo från den Evige. Tidsguden, som äger troner på många världsklot, byggde sig ännu en på Olympus och gjorde sig till herre över alla folk. Och han och hans serafim och kerubim funno behag till människornas döttrar, och ur deras famntag föddes ett släkte, de forntidsväldiges, som slog folken i träldom och uppfyllde jorden med orätt.
Men tidsguden sade till titanerna: min nåd vill befria människorna från den Eviges lag, som är en pinsam lag och aldrig kan av dem fullbordas. Gören fördenskull människornas ok tyngre, så att deras tankar aldrig må skiljas från deras trälsysslor, att de må glömma den Eviges lag, som de hava i sin ande, för min egen lag, som bjuder dem utifrån och ålägger dem lydnad men fritager från ansvar och tillåter dem följa lustens lag i deras kött! Och släcken elden på deras ärilar, att deras oroliga själar må varda delaktiga av djurens lycka, som trivas utan att tarva min eld, ty det ljus, som solen, månen och stjärnorna giva dem, är dem nog; men allt annat ljus och all annan värme skola vara i de väldiges ägo och tjäna dem!
Nu släcktes elden på alla ärilar, och människorna ledo mycket och glömde under sitt trälande den Evige' och den Eviges beläte och lag, som äro uti dem. Deras anleten miste sin fägring, och blicken vart skygg och ryggen krökt och tanken slö och hugen dolsk under det för tunga oket.
Då fanns bland titanerna en enda, som sörjde över att det sköna, öppna och fria skulle försvinna bland människorna. Han förbarmade sig över dem, och medlidandet skärpte hans förnimmelse, så att han kunde höra inom sig den Eviges röst, som sade, att människorna borde återfå skönhet och frihet och väckas att lyssna till lagen i deras ande.
En dag, då tidsguden och hans väldige voro borta att befästa sin makt i andra rymder, bar den miskundsamme titanen eld från Olympus ned till människorna, och de spredo med glädje elden från äril till äril, och föräldrar och barn funno varandra vid härden, och de heliga sägnerna om deras gudaursprung vaknade på deras läppar, och de tänkte på en framtid och strängade harpor och sjöngo om paradiset, som är förlorat, och om paradiset, som kan vinnas.
Då förgrymmades tidsguden och hans väldige och kallade den barmhärtige titanen förrädare och ville förgöra honom. Titanen ropade människosläktet till kamp vid sin sida, men dess rädsla var stor; och när tidsguden lovade det att få behålla elden, förrådde det var dess vän dolt sig under bergen för att smida starkhetsvapen åt de svage, och han övermannades av de andre titanerna och lades med diamantkedjor i ett bråddjup att lida de värsta plågor.
Men tillintetgöra honom kunde de icke. Hans oavlåtliga trots störde dem i deras glädje, och tidsgudens välde i världsrymden syntes honom själv föga hugnande, då han icke förmådde kuva en enda trotsande varelses ande. Den pinades suckar blandade sig i luften, som människorna andas, och ingåvo dem en längtan till frihet. Då lämnade de väldige Olympus och Hermon för att slippa höra huru han hånade dem.
Men från himlakropparna vilja de behärska och trälbinda oss på nytt. Och de skola lyckas, om vi glömma den Eviges lag, som är inom oss. Må våra avkomlingar veta detta!
Så berättade den sägenrike Noa, och sägnen levde efter honom.
Sems söner mindes länge den orätt, som de forntidsväldige läto vårt släkte lida, och hebréernas siare fäste minnet därav i sina heliga böcker med gåtfulla men sinnrika ord.
Jafets helleniske ättlingar kallade tidshärskaren Zeus, men den medlidsamme titanen nämnde de Prometeus. Och ehuru de visste, att Zeus, tidens herre, själv är en tidens son, dyrkade de honom. Dock ängslades de vid tanken, att Prometeus, människovännen, skulle ständigt plågas, och trodde därför gärna, att Herakles gått ned i svalget och sönderryckt hans länkar. Men Prometeus är fängslad än i dag.
De skaror, som folkvandringarna drivit över Kaukasus, ha hört hans suckar. Rysslands mot Kolkis framträngande härar höra dem.
Hävande sig över Elbrus smälta de underligt samman med sorlet av folkens liv och blanda vemod i vindarna och i himmelens färgspel och mest, när dagen dör, i aftonrodnadens sken.
En forntidssägen förkunnar, att titanen med en enda bön till Zeus kan uppstå fri från sina länkar och gå att vinna all jordens makt och härlighet. Men ve vårt släkte, om den bönen ginge från hans läppar!
Om Prometeus förnekar lagen i sitt inre och böjer sig under Zeus' lag, då uppstår han som Antikrist, och världens yttersta tid är inne.
Det finnes en, som går och väntar detta och därur motser sin förlossning. Han väntar det dag för dag genom århundraden, ännu städse gäckad, men med förtvivlat tålamod. Han är ock den ende dödlige, som finner vägen ner i titanens håla och stundom visar sig där. Det är den gamle vandringsmannen från Jerusalem, Ahasverus.
Senast kom han till Elbrus söder ifrån genom kurdernas och georgiernas landsändar. Där han gick fram, tystnade fåglarna, slöto blommorna sina kalkar, kände varma människohjärtan kyla och hårda människohjärtan lust att pina.
Mot aftonen stod han vid foten av Kaukasus och gick vidare genom de skogar av sekelgamla ekar, lönnar och askar, som skugga fjällets nedersta trappsteg. Solen hade längesedan gått ned, när han vandrade under de högre utsprångens granar och tallar, och natten var framskriden, då han genom dvärgbjörkarnas rike steg mot Elbrus' ishöljda topp.
Då han hunnit dit, lyste månen redan från väster på lämningarna av arken, som sticka upp ur jökel-isen. Där stannade han och såg sig omkring.
Samvetslagen får intet rum i hans bröst och verkar därför liksom utifrån på honom och skapar en blödande vålnad, som förföljer honom och ropar: gå!
Men denna vålnad såg han icke nu. Han kunde andas ut. Stödd mot ett av arkens väldiga revben, bildat av en jätteask, stod han där och såg dystert upp till stjärnorna, som besvarade hans ihåliga blickar med ett ängsligt sken över hans förstenade och förvittrade anletsdrag, präglade av slavisk undergivenhet, outrotlig självrättfärdighet och ångerlösa kval.
Han gick vidare till det översta av toppen och klättrade ned i Prometeus' däld på en stig, som vägrar fäste för stengetens fot, men ej för hans:
Stjärnljuset dallrade på titanens panna, som var blid och svärmisk. Om natten drömmer han halvvaken sköna drömmar och skådar inom sig hävdernas liv, men på sitt eget sätt, färgat av det odödliga hoppets skimmer. Nattens timmar hade helat de sår gamen slitit, och endast några bloddroppar på hans marmorvita bröst vittnade om vad han lidit.
Ahasverus stod bredvid honom, och deras blickar möttes.
II.[redigera]
Prometeus.
Hav tack för att du icke glömmer fången,
som dväljes ensam här i smärtans dal!
Ahasverus.
Nej, ingen tack! Jag kommer denna gången
blott för att lindra mina egna kval.
Jag hoppas någon hugnad av att skåda
en varelse, som lider dag för dag
igenom sekler grymma ve som jag:
så usel tröst förenar nu oss båda.
Prometeus.
Du arme, kunde jag din börda lätta!
Ahasverus.
En var må bära sin så gott han kan
och äga för sig själv den tröst han fann.
Prometeus.
Min egen tröst är känslan av det rätta,
förakt för Zeus, som mig i kedjor lagt.
Ahasverus.
En tom och usel tröst är även detta,
ty rätt har den allena, som har makt.
Dock varför kom jag hit att finna hugnad?
En villsam tröst! Det ser jag redan nu:
en jäktad själ kan aldrig varda lugnad
inför en gåta djup och hemsk, som du.
Jag är av Herren dömd för alla tider --
han ger, som honom täckes, skymf och lön --
men du kan vara fri från allt du lider,
om blott du ber till Zeus en enda bön,
och världen lyss, men bönen kommer ej,
och medan sekel efter sekel skrider,
vill Gud din frälsning och du ropar nej!
Ödmjuka dig, titan, och lär dig bedja,
och vredens son är åter nådens son!
Prometeus.
Jag ber om kraft att bära stolt min kedja --
Ahasverus.
Vars länkar sammanhållas av ditt hån.
Den svages trots är dårskap eller brott.
Prometeus.
Vad Makten tänker kan du tolka gott.
Ahasverus.
Dess tankar tolka sig, var än vi blicke,
i varje tids, i varje tings gestalt.
Prometeus.
Ja, Zeus, den grymme, råder överallt,
men i min egen värld gör han det icke.
Ahasverus.
Din egen värld, det är ett hädiskt jag.
Prometeus.
Utur vars djup förnims en helig lag.
Ahasverus.
Nu sover gamen där i bergets skreva,
men när han hungerrasande slår klon
i detta jag, då vill det dö.
Prometeus.
Nej, leva
till skam för världstyrannen på hans tron.
Ahasverus.
Var dag, som stiger ned i denna dal,
ser dig med avsky under ögonbrynen
och går till Zeus att vittna om ditt kval --
Prometeus.
Och bär utav mitt hjärtblod till hans sal
och kastar det världshärskaren i synen.
Ahasverus.
När gam-demonen sliter dina leder,
slå dina suckar töckentungt mot skyn,
och solen mörknar vid en sådan syn
och vill ej se till gudahädarn neder,
och vinterstormen djärves icke stanna:
han slår ett moln omkring sin bistra panna,
när han på bud av Makten drager fram
att gissla dina sår med hagelskurar,
och när ett jordskalv skakar dalens murar,
då flämtar djupets eld av skräck och skam
och måste nödgas genom rämnan ut
att genomstinga dig med glödgat spjut.
Prometeus.
Hör upp! Vill du förslösa vilans stund
med att för mig förtälja mina plågor?
Det språk, som tolkar dem, har ord av lågor
och höres endast ur vulkanens mund.
Jag känner dem och känner vad de mäkta:
jag själv är oförskräckt, men d e förskräckta;
de säga bävande i hemska ljud,
att den, som sänt dem, är en neslig gud.
Ahasverus.
Så skall du dväljas här, i fjället gömd,
i evig pina av demoner vaktad.
En gudlös dåre är med rätt fördömd.
Prometeus.
En gudlös gud med bättre rätt föraktad.
Ahasverus.
Var är din egen?
Prometeus.
Här i detta bröst,
där talar evighetens gud.
Ahasverus.
Där talar
ett svekfullt eko av din egen röst.
Prometeus.
En röst, som råder, varnar och hugsvalar.
Ahasverus.
Vad har då detta tomma genljud sagt?
Prometeus.
Vad det skall säga genom alla tider:
giv tröst och hjälp och värn åt den som lider,
och böj dig aldrig för en självisk makt!
Ahasverus.
Den röst, som alltet hör, är Adonai's,
är Zeus' -- han hyllas under många namn.
Prometeus.
Du var ju fordom denne herres gunstling,
som än hans träl?
Ahasverus.
En av de allra minste.
Prometeus.
När vrok dig Adonai utur sin gunst?
Ahasverus.
Då nasarenen gick till Golgata.
Prometeus.
Om det kan lända dig till minsta tröst,
så vill jag, medan stjärneskaror draga
fram över Elbrus, lyssna till din saga.
Ahasverus.
(Ser sig omkring, och då han ingenstädes varsnar vålnaden av Messias, sätter han sig på en klippa bredvid titanen, försjunker tyst i sina minnen och säger därefter:)
Min fader var en ättestor rabbin,
en skriftlärd, frejdad i Jerusalem.
Där sutto stolte män i Sanhedrin,
men han var väl den stoltaste av dem.
Dock var han ej för god att ta i arv
av far och farfar deras yrkesvärv,
och ur hans hand i min gick först hans slöjd,
och sen hans domarkall på Sions höjd.
Jag hade slavar, flere hundratal,
som gjorde byssos-skor åt furstebrudar
och mången gyllne pärlbeströdd sandal,
som glittrat under Asiens konungsskrudar.
De sulor, varpå Tiberns legioner
framstormade att trampa alla land
och sparka riken ned och kungatroner,
de skuros just av mina slavars hand.
Mitt namn var stämplat på var caliga,
som, lysande med lejonbronsens prydnad,
gick fram i blod på lik otaliga
att tvinga folken under Romas lydnad.
Mitt yrke gav ej lagrar, har man sagt;
men jag var stolt att kläda romarns fot:
jag klädde då en omotståndlig makt,
ja, foten av min Herre Sebaot.
Och yrket gav mig guld: ofantligt rik
jag tyckte mig en Österns konung lik,
och Davids ättelägg var med de gäster
Pilatus gav epikureiska fester;
på purpurkuddar hos den höge herrn
vid silverbord jag tömde hans falern.
Och Sions döttrar sade, att jag var en
skönvuxen man, ifrån vars skuldra bred
den böljande och vita rådstalaren
föll präktig som en furstemantel ned,
och genom slöjan glänste mången blick
från fönster och altan, då fram jag gick
i mantel med violblå purpurrand,
fäst över axeln med demantprytt spänne,
och gyllne bönebindeln på mitt änne
och lagens helga rullar i min hand.
Så gick jag lycklig på min bana hän,
men ödmjukt lycklig och i hjärtat from:
jag tackade min Gud på mina knän
för lärdom, värdighet och rikedom;
var morgon sjöng jag vid min psaltare,
hur Herren ger långt mer än man förtjänar;
min gärd jag lade fromt på templets altare,
min panna fromt på tempelgolvets stenar,
och när jag genom folkets vimmel skred,
var blicken höviskt fälld till jorden ned.
Men om jag såg mig kring, vad såg jag då?
I hundras ögon där och där i hundras
jag läste: du är värdig att beundras
och värdig avund, skräck och hat också. --
Nå väl, vad är väl kryddan på ens makt,
om ej att vördnad och beundran väckas,
och att man själv, för hög att kunna räckas,
kan gälda hat och avund med förakt?
Som solen går sin stråt i glans och ära,
går den sin bana fram, som Gud är huld,
och som hon växer, månens gyllne skära,
så under Herrens hand den frommes guld.
Jag njöt mitt nu; du vet det kom ett sedan,
min sol brann ut, och månen gick i nedan --
man säger, det var galiléens skuld.
Jag var bland dem, som dömde nasarenen,
jag skar från Jakobs stam den onda grenen.
Du känner det, jag har ju sagt det förr:
hans väg till döden gick förbi min dörr,
och då jag såg den man, som slungade
sitt ve mot jordens mäktige och lärde
och, själv en träl, all Herrens nåd beskärde
åt trälarne och de betungade,
då brusade jag upp i vredens glöd
och sade: gå, du usling, till din död!
Och då -- du vet det -- ljöd det djupt ur jorden
och högt från fästet, men till mig de orden:
du själv skall gå in till din sena död!
Jag har allt sedan vandrat jorden kring.
Vems skulden var, det gör nu ingenting:
om hans, om min, däri vill jag ej leta;
jag bär min lott, och det är nog att veta,
att hur vi tolke Herrens dunkla råd,
och hur vår tanke livets gåta rede,
står lyckan fram som tecken av hans nåd,
eländet fram som tecken av hans vrede.
Prometeus.
Mig tycks, beklagansvärde vandrare,
att Zeus belönade din trohet illa.
Ahasverus.
Det är min egen sak, du klandrare,
på det må du ej minsta ord förspilla,
ty Makt är rätt och gör vad hon behagar,
Gud giver lag, men lyder inga lagar.
Det sägs, att jag var offer för ett svek:
Guds son lät föda sig som träl på lek,
slog nödens mantel över gudomsprakten,
och när jag så förgrep mig på en vek,
förgrep jag mig, olycklige, på Makten.
Så sades det, så sägs det än i dag;
dock kan jag icke tro på denna saga,
ty är jag själv ett offer att beklaga,
är nasarenen det så väl som jag.
Vid vägar, gator, torg och in i husen,
var jag med denna stav i handen kom,
såg jag ju tusen kors och åter tusen,
där han är spikad fast i andanom.
Han har ett Golgata i varje by,
och högt upp över städernas palatser
uppmuras nya huvudskalleplatser,
som resa sina kors i himlens sky.
Förklädda Golgata'n, var jag må gå!
De siras ut med höga pelarrader,
med runda bågar, spetsade arkader,
men vad de äro vet jag nog ändå.
Därinom orgelbrus och hymn och psalm,
därovan dån av klockors vigda malm,
men högst på gyllne kors i solens lågor,
där ser jag honom vrida sig i plågor.
Det sägs: därinne sjunger man hans pris:
han tros ha makt, och därför får han ära;
men världen går sin gång på vanligt vis
och straffar så oblidkeligt hans lära.
Du vet, han spred med sina upprorstal
bland folket ut, att oss är föreskrivet
att leka barn och syskon genom livet
och leka så oss in i himlens sal.
Hans syskonliv ser man dock intet av,
som förr är mänskan herre eller slav;
ty hell dig, starke! Ve dig som är svag!
Det är nu världens evigt samma lag,
som ingen rubbar -- lika litet han
som du, i bojor lagde upprorsman.
Guds vilja visar sig i det som är;
er vilja blott i det som »borde» vara;
Gud bjuder över alla stjärnors här;
I bjuden över edra hugskott bara.
Prometeus.
Ja, Zeus behärskar detta stjärnevimmel
ännu en tid. Dock finns en annan himmel:
där vandra stjärnor skönare än de,
och, vad de dina vilja hugskott kalla,
de äro klara stjärneskott, som falla
från denna härlighetens empyré,
och där de sväva ned i ädla själar,
där tändes desse gudasöners hug
till kamp mot denna värld av våld och trug,
mot denna värld av härskare och trälar.
Så förs en strid för det, som borde vara,
mot allt det svek, den lögn, den nöd som är.
Fast jag är fängslad, finns det väl en skara,
en prometeisk, som mina vapen bär.
Jag vet, det måste finnas stark och svag,
men denna lag är ej förtryckets lag.
Jag står i tankarna på Hellas' strand,
där blåa glitterströdda böljor smeka
den långa bräddens silvervita sand
med händer, kärligt glidande och veka
och genomskinligt klara som kristall.
Där ser jag ynglingar och gossar leka
och ser en liten pilt betänksam tveka
att vada i det friska böljesvall.
Då kommer ynglingen, som är hans vän,
och simmar ut på djupet med den lille
och bär till stranden åter liten sven
och ser med fröjd, hur han, som nyss ej ville,
nu längtar ut i böljors dans igen.
Så skall det starka på sin skuldra taga
och bära genom farorna det svaga
och ge det härdighet och mannamod;
ja, offra ömt och troget sina krafter,
som modersbröstet offrar sina safter,
som pelikanens barm sitt hjärteblod.
På dina långa färder såg du ju,
hur __är__ och __bör__ gå härgång mot varandra?
Och är ej världen något bättre nu,
än när du arme började att vandra?
Jag hör i luften klangen av de glavar,
som mina stridsmän svänga emot Zeus';
i jorden dova spadtag ur de gravar,
med vilka tyranniet undergrävs.
Jag hör i natten ljuva modersböner,
och varom bedja de för sina söner,
om rätt jag fattade och rätt förstod?
De bedja ej: giv gossen självisk lycka,
giv honom makt att kuva och förtrycka!
Nej, sucken är: gör honom stark och g o d!
När soln går upp och när hon sjunker neder,
det tågar så en här av böner ut
ur tusen bröst till kamp i mina leder
med vita fanor, liljeprydda spjut.
Och sångar-anden, skaldesvärmeriet,
den starke fienden till tyranniet,
han, strängalekarn med profetisk syn,
som manar bilder fram, en härlig skara,
ifrån det paradis, som borde vara,
som hägrar för hans skarpa blick i skyn!
Min aning ser, hur skalden står i kretsen
av mina kämpar hög och allvarsam;
jag ser, med harpan vandrar han i spetsen
för hären, sjungande sitt stolta: fram!
Han livar trötta steg i dagens kvalm,
och om, när sol går ned, min flock är slagen,
han viger hoppfull in den nya dagen
till nya fejder med sin morgonpsalm.
Han sjunger hjältens strider mot sitt öde,
hans kamp mot Makten och hans undergång,
och tusen hjärtan klappa vid hans sång,
och tusen huvud böjas för den döde.
Ty när han skildrar, hur i dagar svunne
mot Zeus stod upp en ädel stoftets man,
då rysa vi för härskaren, som vann,
och ge vår kärlek åt den övervunne.
Men ej åt hjälten blott han flätar lager,
men ock åt svaghet, som är ljuv och huld.
Se, över kvinnans fägring vilken dager
från dallringen av harposträngens guld!
Hur täck den knubbigt mjuka barnahanden,
som smeker sälle faderns bruna kind!
Hur vän den lilla blomman där vid randen
av bäcken, viskande med vårens vind!
Han sjunger makens kärlek till en maka,
en systers hulda ömhet för en bror,
och hur den svagaste är gudastor,
när han har lärt att älska och försaka.
Ja, Maktens rike lutar till sitt fall,
ty skalder verka ännu i sitt kall
att emot själviskhetens bud de hårda
med harpostormar väcka hjältetrots
och att i hägn av milda toner vårda
allt blygt, som annars trampats och förgåtts.
Och sedan konstnärn, skaldens hjärtevän!
Han var min kämpe, och han är det än:
i marmor bygger han min samhällslära,
då han ger skönhet, ädelhet och ära
ej blott åt kransad fris och gavelgrupp,
som bäras högt av pelarrader upp,
men ock åt själva pelarna som bära.
Och för en värld med hemska missljud i,
där kamp om makten förs av vilda horder,
förkunnar han i färger och ackorder
min längtan till en himmelsk harmoni
och tolkar harmoniens högsta lag
i ett förädlat släktes sköna drag.
Ur känslor varma och ur tankar rene
skall, som ur marmorn Anadyomene,
det mejslas ut en bättre mänskostam.
Se, vilka typer konsten trollar fram!
I dem vårt gudajag han återger oss,
i Hebe flickans älskliga gestalt,
den smärte gossen träder fram som Eros,
och varje man skall danas till en heros,
och skönhet, skönhet stråla överallt.
Och där som sångens, konstens söner strida,
där ser jag tänkarne vid deras sida:
den eld jag bar i tidens morgonväkt
ifrån Olympen ned, den avundsamma,
vid den har forskarn tänt sin facklas flamma
och bär den genom natt och töcken käckt.
Där fram han tränger, fly ur altarröken
de falske gudarne som hemska spöken,
förklädda villor i en helig dräkt.
Och medan så han frälsar bundna själar,
så manar han ur bergen andra trälar,
en stark och känsellös kabirisk släkt,
som bär förutan skam sitt slaveri,
på det att människan må vara fri,
och flåsar eld ur lungor av metall
och gör ett strävsamt verk med id och värma,
att mänskan må ha tid att tänka och att svärma,
ty det är hennes väsens rätta kall,
ty endast så kan hon den värld sig närma,
för vilken även gudars blick är skum:
den outsägligt härliga och höga,
som jag har anat bakom tid och rum.
Ja, Zeus förnekas ren av barnets öga,
vars oskuldsblick, om du har givit akt,
bär jäv emot hans kärlekslösa makt.
Och ynglingen och flickan där i lunden,
vad bry de sig om makt och höghetskiv?
Ett kärleksoffer tänka de sitt liv,
om ej de glömma livet bort för stunden.
Och mannen, som vid smattret av trumpeten
har ställt sin barm mot övermaktens stål
till värn för fädrens stad och akropol,
förnekar därmed Zeus och själviskheten.
Och gubben sen med nyfött barnasinne,
som knyter aningsfull sin barndoms minne
till känslan av en kommande mystär
och glömmer mer och mer den värld som är;
ja, döden själv med sina djupa frågor,
och bålet själv med sina helga lågor
och sina hymner, sina kransars prakt
förneka världstyrannen och hans makt.
Ahasverus.
Nu är jag trött att längre lyssna till
ditt tal om vad I sjungen, vad I anen.
Ert stridsrop är som fläderpipans drill
mot braket av den åskande orkanen.
Om dina skalder sjönge dagen lång,
går världen dock förkrossande sin gång,
och tänkarns tanke lyfter intet lod,
än mindre världssystemet ur dess hakar.
Fördenskull gör du bäst, om du försakar
att visa dårens trots och övermod.
Väl förs en strid, men ej mot maktens gud --
han dyrkas överallt, var än jag vandre --
nej, fejden gäller: värna egen hud,
kan du ej taga huden av de andre.
Det är de byten, du, varom man strider.
Nu säger jag dig, galning, kort och kallt:
en kamp för liv och makt står överallt
och måste rasa genom alla tider.
Jag gick i skogens djup: hur tyst där är,
hur långt från livets stormande begär,
där träden drömma vid varandras sida!
Dock drömma ej de hycklarne -- de strida
förrädiskt med varann i jordens mull,
och sakta, sakta kronan ut de sprida
att stjäla från varandra solens gull.
Förgät-mig-ej lär vara skalden kär,
och dock hur lömsk den lilla blomman är!
Hon skjuter ut en knippa av polyper
och trevar under jorden, tills hon stryper
densamme grannen, som av henne fick
ur ögon blå så mången vänlig blick.
Så döljer sig en oförsonlig strid
inunder slöjan av den djupsta frid.
Och vad allt annat liv är föreskrivet,
det är en lag jämväl för mänskolivet:
där kämpas öppet eller med försåt,
och aldrig, aldrig skall den fejden dämpas.
Man är en tiger, då det öppet kämpas;
i fred bland vänner är man myosot.
Där kämpas här mot här och man mot man,
de svage slaktas eller varda slavar,
de skönsta landen äro jättegravar
för folk, som skändat och förött varann.
Det folk försvann, som byggde pyramider,
det folk försvann, som byggde Panteon;
jag stod bredvid den siste av gepider,
när stolt han dignade i vapendån.
Den svartes tjäll föröds vid Nigerns stränder,
där kastar mänskojägarn sina bränder,
i Nubien såg jag nyss hans karavan,
av gissel driven och med järn betungad,
i gul och brännhet öken gå sin ban.
Snart är från bågen sista pilen slungad
av Nya Världens siste indian.
Tasmaniens stam förmultnar hos de döde,
jag ser den siste australierns öde,
då ur hans hand för sista gången sprang,
i luften kretsande, hans bumarang.
Så stöta folken hop i blodigt möte,
men vad är denna fejd med udd och järn
mot den jag sett och ser i statens sköte,
med lag som vapen och med lag som värn?
Där förs en strid, en dolskare och värre:
stånd trampas där av stånd och klass av klass:
den som ej gör sig till de andras herre
är viss därom att överväldigas,
och tyranni i lagens mantel klätt,
det kallas rätt och är för visso rätt.
Förr såg jag romarn i senatorsskrud
nedstörta slaven i piscinans vatten
att göda karpen till sitt gästabud.
Förr såg jag borgherrn famna trälens brud
i kraft av helgad rätt till första natten.
Och fast det där är längesen förbi,
ty sed och stadgar skifta ju i längden,
så ser jag även nu ett slaveri,
som ruvar tryckande på mänskomängden.
Kabirerna, den starka trälaätt,
de dina manat fram till släktets väl,
ha ej gjort Adams söner livet lätt,
ty nu är mänskan desse trälars träl.
På landets bygd, där lärkor ännu sjunga,
förstummas mänskosång och strängaspel;
de gular skördar, som på fälten gunga,
i dem har skördemannen ringa del;
hans usla hydda blir för trång till slut,
och barnen då ur solens sken han sänder
att fastna i de nät av mörka gränder,
som slöjdens jättespindel spänner ut.
Jag ser i belgierns, ser i brittens länder
det hemska djuret spinna nät vid nät --
en stad är vart och ett, så kallas det,
men ej en stad, som ler i solens strålar
och klättrar upp för kullar gosseglad
att löga sig i eterns blåa bad
och allra högst på bergets hjässa prålar
med propylé och tempelpelarrad.
Nej, ständigt över dessa städer hänger
en himmel klädd i sorg, en rökkupol,
igenom vilken knappt en solglimt tränger
längs svarta murar ned i källarhål,
som hysa jämmer, laster, nöd och skam
och hysa trälaskarans bleka barn.
Hur skördar växa där för Dödens lia!
Befriaren, den ende värd sitt namn,
har brått därinne att de små befria
ur kranka mödrars och eländets famn.
Dock överallt jag möter samma rön:
naturen slösar ju med livets frön,
och när vårt eget släkte förelades
att med förkvävda själar fylla Hades
och kyrkogårdarna med späda lik,
så vad gör det? Den evige är rik,
och ständigt ökas ju den dvärgastam,
som vältrar sig ur källarhålen fram.
Så är det ställt. Du finner det förfärligt
och ropar trotsigt på en annan gud;
jag säger ej, att det, som är, är härligt,
men böjer mina knän för Maktens bud.
Är världen icke som hon »borde» vara,
är hon likväl den yppersta som givs,
och någon bättre lär väl ej din skara,
och du ej heller, mana fram till livs.
När prometeiske svärmare förstått
att sätta svärd i hand på de förtryckta,
kan stundom sådan lek med seger lykta,
men då är segern sken och villa blott,
ty Maktens lag tar ut sin rätt igen,
om än i annan form med andre män;
och följden är, du dåre, att din lära,
som nyss så skön för skaldens öga stod,
för honom även mister glans och ära,
då hon besudlad är med smuts och blod.
Jag är som du ett maktens offer, jag,
men ser med undergiven blick på lagen,
ser därför mildhet i hans sträva drag
och solen glimta i den mulna dagen,
jag ser ur nödens schakter brytas gull
och rosor spira ur eländets mull;
och vad i övrigt Adonai beskärde
åt sina slavar här på jordens ö,
mig synas alla, alla avundsvärde:
de ha, vad jag ej har, sin rätt att dö.
Vad mest jag undrat över är att se,
att den som själv fått makten att förtrycka
så ofta känner ve med andras ve,
av andras sorger störes i sin lycka.
Som genom skogens lövvalv strålar dugga
till bleka örter, som inunder stå,
så öppnar makten gärna ock sin skugga
för mången blick av solen till de små.
Man säger, det är Herren till behag:
det lindrar blott, men trotsar ej hans lag,
och därför klandrar jag ej denna nyck,
fastän jag länge sett, att vad han mäktar
är blanda bitterhet i glädjens nektar
långt mer än sötma i eländets dryck.
Hör upp att grubbla på vad andra lida!
En bön till Zeus kan ända dina kval,
och bojan ligger bruten vid din sida,
och du går fri och glad ur smärtans dal.
Stig upp, beskratta Indiens Gautama,
Britanniens Owen, Galliens S:t Simon,
som ville själviskhetens lag förlama
och rubba universums stolta gång!
Kom, du är gudason, du är titan!
Din väg betecknas dig av solens ban.
Gå fram ett väldigt själv igenom världen!
De skrämda folken hylla dig på färden,
allt brytes ned, som vågar stå dig mot,
i stoftet sänkas kungarnes standarer,
och dina hästar sadlas av Cesarer,
Napoleoner kräla för din fot.
Av allt det silver, som ur bergens schakt
är brutet, gjuter konsten ditt beläte,
och allt det guld, som tjänar jordisk makt,
skall stöpas till ett enda härskarsäte,
där du, titanen, tronar i din prakt. -- -- --
Prometeus.
Blod sköljer jorden i en hejdlös fors,
och det är du, mitt hjärtas gud, som blöder,
och världens öster, väster, norr och söder
de äro armarna utav ditt kors.
Är du den svage, evigt lidande?
Är jag den evigt frihetsbidande?
Vad mer? I härskarpurpurn av ditt blod
är du allena Gud, ty du är god.
Ahasverus.
Den bönen var en Zeusförsmädare
och löser icke dina starka remmar.
Vill du då, fräcke gudahädare,
att gamen evigt sliter dina lemmar?
Stig upp, titan! Det hövs dig ej att dyrka
så ömklig gud, en blödande och svag.
Prometeus.
Men nej, men nej! Jag känner, att min styrka
igenom seklen växer dag för dag.
Den morgon gryr, då med ett enda ryck
jag spränger denna kedja av demanter
och stiger upp för dessa svarta branter
att störta Zeus och krossa hans förtryck.
Då står jag på den gletschervita marken
å Elbrus' topp bland spillrorna av arken,
dem rycker jag ur jökel-isen loss
och samlar dem till ett gigantiskt bloss
och ilar så för fjällets trappa neder
med hjälpens fackla och förstörelsens,
med vredens eld, förtryckare, till eder,
till de förtryckte med bönhörelsens.
Ahasverus.
Så trösta dig med det i seklers lopp,
om någon hugnad är därur att hämta.
Men hör! Det finns för oss ett annat hopp:
du ser, hur himlens många lampor flämta,
och om jag världens gåta rätt förstått,
har deras olja sitt bestämda mått.
Ja, deras vekar skola slockna alla --
och vet! När denna sol har brunnit ut,
skall själviskhetens makt på jorden falla,
då äro dina kval och mina slut.
(Ahasverus fattar staven och går. Han ser sig omkring, och då han varsnar Messias' gloria framskimrande genom mörkret, påskyndar han sina steg upp för klipporna.)
Messias.
(Går fram till Prometeus och lutar sig över honom.)
Prometeus.
Du sköna syn, jag känner dig igen.
Du sänker tyst ditt ädla huvud ner,
och in i djupet av min själ du ser
med blicken av en överjordisk vän.
Är du en gud? Är du en dödlig man?
När helst den arme slav, som nyss försvann,
kom hit med sorgebud, hur världen går,
kom du som morgonen i nattens spår.
Jag ser som förr, hur dina ögon bedja
och viska milt, att när min kärlek först
befriats från mitt hat, min hämndetörst,
kan du befria mig ifrån min kedja.
Men nej, ur kärlek går det hat jag hyser,
och skuggan finns, så länge ljuset lyser.
Må då jag ha mitt hat och mina band
och i eoner mina plågors brand!
Jag är nu den jag är och ej en annan;
men på mitt huvud lägg ändå din hand!
Det känns så svalt, så kylande på pannan
och i min själ så varmt och underbart. --
Det dagas i den mörka dalen nu,
och kanske dagas det i världen snart.
Farväl! Välsignad du!
Messias.
Och även du!
(Messias försvinner i morgongryningen. Gamen vaknar, flyger ur klyftan, slår ned på titanen och borrar sina klor i hans bröst.)
Aktivera autouppdatering av kommentar