Rågeten och hennes son
"Mitt barn, vad jag i ångest är!"
- så till sin son en råget sade. -
"Du så förväget löpa plär,
som skogen inga tigrar hade;
olycklig blir du visst till slut ...
jag sagt så ofta ett och samma."
"Men hur ser då en tiger ut?
Beskriv mig det, min söta mamma!
Säg, vad för skinn, vad färg den bär,
så kan jag springa, när jag ser den!"
"Min gosse, han förfärlig är,"
var moderns svar, "och fasa ger den;
först är den besten hiskligt stor,
så har han tvåalns långa klor,
och så ett blodigt gap han spänner!"
"Gott," sade ungen, "nu jag tror
jag busen tämligt noga känner ...
Farväl så länge, söta mor!"
Han gick, och ödet honom sände
till tigern, som i gräset låg.
Han först en liten fruktan kände,
men sen helt friskt på honom såg.
Hos ynglingen snart modet stiger,
då han så långa klor ej fann.
"Det detta djur ej vara kan ...
Nej, intet blodigt gap har han;
ack, det är visst ej någon tiger.
Hans väsen syns ej grymt och vilt,
ej kroppen så ofantligt diger.
Se, han betraktar mig helt milt ...
Nej, aldrig är det någon tiger!"
Bäst ungen så i trygghet gick,
av tigern han sin bane fick.
Mången mor beskriver lasten
för sin oerfarna son
ful som maran, blek som gasten
och förgiftig långt ifrån.
Gossen hör och gossen dömer
efter ytan, efter min,
knips av trollet, som sig gömmer
under gaser och karmin.
Aktivera autouppdatering av kommentar