Rörande Ulla Winblads flykt
Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov
på nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten;
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten
Tyst på tå, så nöjd och kvick,
kring sängen gubben vandra,
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.
Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvut drog,
kröp inunder
med ett dunder,
vände sig och log.
Regnbågen vid en glimmande skur
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
ren krögarns hämpling kvittra.
Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt lbi vaken;
av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen,
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.
Än hon ksratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.
För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten:
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten.
Liksom, när på Pafos' ö
kärleksgudinnan uppvaknar,
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar,
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma,
då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.
Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kvarl,
debitorer,
kreditorer,
majshus och fiskal.
Kring Ullas hjässa, pudrad och grann,
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann
bland lockar, flor och gaser.
En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.
Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
brydd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda,
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.
En änglahy, en leende mund,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund
nytt paradis begåda!
Men av all naturens prakt,
hjärtat til vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två ögåns vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar til det höga.
Maken tunga
til att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig —
det sa krögarfar.
Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, på stoln där hon satt,
han strumpebandet knyter,
drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde.
Håret hängde
och sig slängde
uti mörka buckor fritt.
Tröjan, spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt.
Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
med pontak överslagen,
sprang ini krogen, fyllde en kopp
med fin likör för magen.
Sockerskorpan til sin sup
såg man den sköna nu bryta —
Astrild brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
til tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
öl och viner
ge en gudafröjd...gutår...
Slikt härbärge
ej i Sverige
fås på många år!
Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsar stubbar,
i dörrn på tröskeln ... gissa...vem kom?
Jo, fyra halta gubbar,
en med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra —
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas rännvinsglas
tom och sprucket
och utdrucket...
Så slöts vårt kalas.
Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
och fått min duk bestråla:
Men kring Fröjas fria fält
sjunges ditt lov vid cymbaler,
liksom Vestas lov så gällt
sjungs av de små vestaler...
Hölj dig med ditt vita dok,
spinn kamull på din slända,
spinn och sjung och läs din bok —
din sol kan återvända!
Tiden lider,
dagen skrider:
tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
snart dig svingar
i sitt paradis!
Aktivera autouppdatering av kommentar