Röstsedeln

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

På Riddarholmens ö en kväll med kallt November-sus
I mörker Vasagrafven låg, men midt emot sken ljus.
I Andra kammarn led mot slut med lång försvarsdebatt --
Kanske om Sverges väl och ve voteras re’n i natt.

Därute gasen fladdrade kring riksdagshusets knut
Som svaga själars ja och nej inför ett stort beslut;
Och torget öde låg och dödt. I sina varma tjäll
Satt folket lugnt och skötte sitt i ödesdiger kväll.

Där stod ej någon packad flock med hämmadt andetag!
Ej dunkelt haf af hufvuden med väntansfulla drag.
I mörker Vasagrafven låg kring glömda hjältars ben,
Där utanför var tomt och tyst, -- men nej, där stod dock en.

Det var en ädel kvinnlig hamn -- ack, luftig, tärd och hvit,
Från grafkapellets mur hon kom, liksom hon hörde dit.
Ur hjässans vissna lagerkrans tog stormen blad för blad;
Vid sina söners stängda dörr hon ställde sig. Hon bad.

Hon lyssnade till rösterna i folkombudens sal:
På hennes panna skiftade förhoppningar och kval
Och allt som vågskåln steg och föll för hvarje stämningsvind,
Så följde lifvets, dödens färg på Svea-modrens kind.

Det kom en blixt i ögats blå vid ord af kraft och mod,
Gestalten växte, hjärtat brann af hennes forna blod;
Men för hvart själfviskt, korttänkt nej sjönk hennes hufvud ner.
Det är ej en hjältinna nu -- det är en mor som ber.

Och ångestfulla böner nå igenom mur och sten,
Som framtids dom en gång skall gå igenom märg och ben:
»Du svenske man, hör Sveas röst! Ännu, ännu är tid
Att gälda något af din skuld för frihet, bröd och frid!

»Af dina friska ungdomsår en vår, en enda blott,
Ett enda solhvarfs fjärdedel för allt hvad du har fått,
För detta ädla språk du ärft, för skolans kunskapsvåg,
Som väller ymnigt i ditt land för både hög och låg,

»För denna jord, där ärlig flit ej saknat dagligt bröd,
För skönhet öfver land och sjö, för lagens värn och stöd,
För forn- och framtid, svenske man! För denna bygd i nord,
Där ingen främling än befallt, objuden vid ditt bord!

»O mina arma Svea-barn! Nu röstas ja och nej --
Dock ingen öfvervikt ännu -- jag lämnar hoppet ej.
Mitt stolta folk, som fordom stått kring mig liksom en man,
I denna profvets stund din mor, dig själf du svika kan?

»Nu eller aldrig mer! O säg, det kan ej vara så
Att, värnlöst offer, du en dag vill under oket gå
Och, oåtspord, åt främlingar en tyngre blodskatt ge
Än denna skärf, om hvilken nu förnuft och heder be?» --

Här väga lika nej och ja. En sedel blott är kvar,
Och talman mörk och allvarsfull ur urnan sedeln tar.
Sekunden tycks en evighet. Han vecklar långsamt opp
Den lilla papperslappen: -- Nej! -- Så sveks då Sverges hopp.

Hvem var väl denne ende man, som haft uti sin hand
Det ord, på hvilket hängde allt för värnlöst fosterland?
Han valde ej välsignelser af sensta eftertid,
Men ansvar af omätlig tyngd, som tanken svindlar vid.

Nu öppnas riksdagshusets port. Allt är förbi och slut.
Med hatten djupt i pannan tryckt, gå tyste männer ut.
Vid Vasagriften var det tomt. Den sorgsna modrens hamn
Till sina store döde gått, ditin i hvilans famn.

Man vände hem med samvete mer eller mindre rent,
Men som med tunga hammarslag ett ord slogs fast: för sent!
I morgon åter Sverges folk tar upp de vanda värf
Och tänker blott: det gick då ej. Så har man kvar sin skärf.

Med tanke trång och utan sång man går i små bestyr.
Det är som ingenting har händt. Minuten färglös flyr.
Det lefves lika lugnt som förr en tum från fallets rand,
Men re’n den tysta domen gått utöfver Sverges land.

*


Det var en dröm, en dyster dröm -- rif detta blad itu!
Än är ej sista ordet sagdt och det är tid ännu.
För forn- och framtid, svenske man, för hem och fosterjord
Ännu du äger i din hand att lägga in ditt ord.

1892.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.