Rebell
På kyrkogården håller hösten ras
Och för mot skolans gråa fönsterglas
De vissna blad i hvirflar rödgult bjärta.
Därinne sitta gossar, bänk vid bänk,
Orörliga som i en magisk länk,
Och likt ett asplöf darrar hvarje hjärta.
Från svarta taflan med förfärlig ton
Förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
En liten hemsk sekund, då en och hvar
Skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.
En syndare, som träffad af ett skott,
Från bänken flyger upp, men stammar blott.
En lugg, ett tjut -- och grannen frågan ärfver.
Så går det på i samma exercis.
Af allt jag kan ha lärt på detta vis,
En sak är viss: jag vet att jag har nerver.
Lektionen skrider fram oändligt lång,
Och skygga blickar snegla gång på gång,
Om aldrig visarn skall till tolf sig maka.
Då hem till middag! -- men till mat-ro? nej,
Vi kunna eftermiddagsläxan ej,
Och klockan tre vi måste hit tillbaka.
Katkesen väntar oss med sin tortyr.
Af mellantiden hvar minut är dyr,
En hand om gaffeln, Lindblom i den andra.
Nå ändtligen -- där dåna tornets slag!
Slut med latinska pinan för i dag.
Nu gäller det i språngmarsch hemåt vandra.
Dock nej, magistern än ej sluta vill.
Re’n gick där en minut -- en till -- en till.
Vi mista hela kvarten, o elände!
Från klassen något likt ett mummel steg --
Ett ögonkast af lärarn -- och det teg.
Då -- aldrig skall jag glömma hvad som hände!
Emellan böjda nackar uppstod han,
Den främsta bänkens långe flygelman,
Ett enda steg från taflans svarta ruta.
Uti en ton, som ingen rotting skrämt,
Han talade helt höfligt, men bestämdt:
Nu får magistern vara god och sluta.
Hur fräckt -- och därtill af en fri-elev!
Ett slag i synen också svaret blef.
Liksom förstenade vi sutto alla,
Då femtonåringen i blodröd harm
Så kraftigt stötte bort magisterns arm,
Att han, den fruktade, höll på att falla.
Det vardt uppståndelse -- och med besked.
Mörk och högtidlig rektor själf kom ned.
Blott på ett villkor kunde nåd beviljas:
På fläcken afbön, ödmjukt ångerfull,
Och stut offentligt för exemplets skull --
I annat fall från läroverket skiljas.
Vi stirrade uti kamratens drag:
Där kämpades hans lefnads stora slag.
Skall han ta lydigt mot den bäska drycken?
Hans hela framtid hänger på en tråd,
Han är en fattig pojke, har ej råd
Att köpa lärdom, går det här i stycken.
Godt hufvud har han och vettgirig håg,
Kan explicera Cæsars röfvartåg
Tillräckligt bra för ämbeten och ära.
Han också drömt att bli en bildad man --
Men här är något som ej brytas kan.
Förr då till sjös, förr då i handtverkslära!
Det var ett långt, ett pinsamt ögonblick.
Vi sågo huru färgen kom och gick
På kind i darrning -- andedräkten trängdes.
Så kom det öfver läppen stötvis, kort:
Jag tror att det blir bäst jag kommer bort ...
»Ja, var så god!» -- Han gick, och dörren stängdes.
Han var försvunnen. Blott en skol-legend
Förmälte efteråt att i en gränd
Han synts med sotig blus och dito kinder,
Och i en ton af medlidsam mystik
Det hviskades han var i en fabrik
På Kungsholmen -- man trodde hos Bolinder.
Rebellens namn gaf samma obehag
Som då därutifrån ett kyligt drag
In i den varma kammarluften strömmar.
Den vilda fågeln, som ej tålde band,
Flög bort till verklighetens sträfva land,
Vi andra sutto kvar och hade drömmar.
Ja drömmar! -- Från de många böckers blad
Där kom emot oss ljusa hjältars rad,
Tell, Washington och Brutus, allesamman.
Hvad det var skönt bland gråa glosors damm
Att mana frihetens heroer fram
Och rusas af den himlaborna flamman!
Och under frygisk mössa gick vår färd
Med idel storfolk från en högre värld,
På hvilkas pannor häfdens gloria stannat;
Och ingen kom i sotig arbetsblus
Med vittnesmål, liksom ett kyligt sus,
Att lärdomen är ett och lifvet annat.
Aktivera autouppdatering av kommentar