Renegaten.
I all sin dumhet in han träder,
Den unge, rike grefven, se!
Som solens ljus hans åsyn gläder,
Och alla mödrar hoppfullt le.
Det är ett högdjur till att fånga,
Det är en måg af prima sort!
Och fast hans öron äro långa,
De skymmas af hans värde bort.
Ehvart han vänder sig i salen,
Förföljs han af de skönas blick.
Ja, han är »konungen på balen»,
Skott-taflan med den gyllne prick.
Sin helgdagsmin, för spegeln pröfvad,
Hvar liten fröken på sig tar;
Hon vill så gärna bli beröfvad
Den smula frihet, som hon har.
Jag vet väl, hvad dem för i klämman
Och gör att barmen söker luft;
Den grefven äger hundra hemman,
Men blott en fjärding af förnuft.
O, hvilken öfverjordisk lycka
Att plåga få en sådan man,
Och sig i guld och siden smycka,
Samt åka furstligt efter spann!
De forna älskarne förglömmas,
Dem har man bara i reserv.
För grefven blott i kväll skall ömmas,
Och han får ensam vara djärf.
De alla sina konster öfva, –
Jag läser i hvar blick, som far:
»Om någon skulle måg behöfva,
Så – det vet Gud – är det min ... far».
Aktivera autouppdatering av kommentar