Ringen (Bland tomtar och troll)

Ringen av Helena Nyblom publicerades i Bland tomtar och troll nummer 8, 1914. Med illustrationer av John Bauer.

"Det var en gång en prins, som var ute och red i månskenet"

Det var en gång en prins, som var ute och red i månskenet.

Luften var så lätt, att det föreföll honom som han flög fram på sin häst. Himlen var djupt blå med en stor vit måne, som svävade fram bland små krusiga moln. Men långt borta över bergen blixtrade det tyst. Prinsen red fort, och hans skugga var så stor i månskenet, att den såg ut som ett övernaturligt vidunder med en jätteskepnad till ryttare.

Då prinsen nått slottet, steg han av hästen och gav den åt stalldrängen. Men han kunde inte bekväma sig att genast gå in i slottet. Med ridspöet i handen gick han ner till havet och började långsamt vandra längs sandstranden. Han tänkte på rakt ingenting men gick så lätt och inandades den svala nattluften. Bäst som han gick, stack han i sanden med sitt ridspö, och plötsligt kände han, att någonting fastnade på spetsen av det. Vad var det? En ring!

- En ring! tänkte prinsen och höll upp den i månskenet. Vem kan väl ha tappat en ring här vid stranden? Det måtte vara en av hovdamerna! Och så stoppade han ringen i bröstfickan. Det var en mycket liten ring, smal som en tråd och prydd med flera små blå stenar, som satt i form av en förgätmigej.

Efter kvällsmåltiden, då hovet var församlat i stora salongen, sade prinsen, medan han stack handen i bröstfickan:
- Det skulle väl inte vara en av damerna, som händelsevis har tappat en ring? Alla hovdamerna började genast undersöka sina händer. Alla hade de många dyrbara ringar, prydda med diamanter, smaragder och safirer, och nu såg de ängsligt från det ena fingret till det andra för att upptäcka, om någon av de präktiga ringarna skulle fattas. Men alla damerna hade sina ringar kvar.
- Hur skulle den där ringen se ut? vågade en liten vacker hovdam fråga. Prinsen höll upp den. Men då fick alla hovdamerna ett förnämt och föraktligt uttryck. En sådan ring hade verkligen ingen av dem i sin ägo. Det var ju en liten obetydlig tingest, av föga eller intet värde och så liten, att den tycktes passsa för en barnhand.

Men nu hade damerna fått något att tala om, och resten av kvällen sysselsatte de sig med att jämföra sina sköna ringar, låta dem gå från hand till hand och tala om deras olika värde. Prinsen hade rest sig och gått ut på altanen, där han stod och såg på månskenet.

Han hade kommit in på sitt rum, klätt av sig och gått till sängs, och den lilla ringen hade han lagt på ett bord bredvid sig. Just som han skulle till att somna, hörde han ett besynnerligt ljud. Det klirrade och surrade, som om någon liten insekt skulle ha rört sig mellan glasen på bordet, och då han förvånad öppnade ögonen, fick han se den lilla ringen, som snurrade runt, som om en osynlig hand skulle satt den i rörelse.

Prinsen tände fort ljus, men då låg ringen alldeles stilla. Men i samma ögonblick han släckte det och det blev mörkt i rummet, började ringen åter dansa runt. Det var både besynnerligt och kusligt. Fastän prinsen stoppade ringen i en låda, hörde han hela tiden hur den sprang runt, och den natten sov han dåligt.

Han kunde ju ha kastat bort ringen, men det var något, som gjorde det rakt omöjligt för honom. Han ville inte för något pris skilja sig ifrån den, och nästa natt tog han den åter med sig i sin sängkammare.

Knappast hade han släckt ljuset, förrän ringen började dansa, och nu nöjde den sig inte med att snurra runt på bordet. Den sprang över på hans bröst och fortsatte där att röra sig med oavbruten hastighet.
- Vad är meningen? sade prinsen och satte sig upp i sängen. Han grep ringen, sprang upp och bar den till ett låst skrin, som stod i ett hörn av rummet. Men medan han höll den mellan fingrarna, föreföll det honom, att den darrade och krympte ihop, som om den varit en liten levande varelse.

Hela den följande dagen var prinsen tyst och allvarsam. Han grubblade bara på vad det väl kunde vara för en underbar ring han hade fått på sitt ridspö. Då kvällen kom, lade han den på bordet vid sin säng, liksom han gjort förut, och han var så trött att han genast somnade. Men han hade inte sovit länge, förrän han vaknade vid att något rörde vid hans ansikte, och han märkte genast att det var ringen, som löpte fram och åter över hans panna, dansade nerför hans kinder och snurrade runt på hans mun.
- Nu förstår jag! ropade han och sprang upp. Jag måste finna den som ringen tillhör! och Knappt hade mrogonrodnaden börjat lysa över havet, förrän prinsen steg upp, gick ner i stallet, sadlade sin häst och i stormande fart red ut över vindbryggan. Han red hela dagen utan att möta någon, men mot kvällen kom han till ett stort slott, som låg så vackert mitt på en grön äng, omgivet av höga träd. Uppför slottet växte murgröna och rosor, och uppe i ett av de vävlda fönstren stod slottsfrun och såg ut över nejden. Hon var änka men ännu en ung och ståtlig kvinna, som styrde sina stora gods med manlig kraft. Då hon såg prinsen komma ridande, skickade hon i all hast ner en av sina tjänare, som skulle hälsa honom och bjuda honom vara välkommen.

Prinsen antog bjudningen och begav sig upp på slottet. Den förnäma slottsfrun tog emot honom på det vänligaste. Ett präktigt rum anvisades honom, och då han kom ned för att äta, var hela den stora matsalen upplyst med ljus och facklor. Bordet dignade av silver och guld, och de mest usökta rätter bjöds omkring av festligt klädda tjänare. Slottsfrun själv var ståtlig att skåda, klädd i röd sammet och hermelin som en drottning. Hon pratade mycket livligt med prinsen och tycktes vara i hög grad road av allt han hade att berätta. Varför han hade ridit ensam ut i världen, berättade han inte, men allt emellanåt kastade han en flyktig blick på sin värdinnas händer. Skulle det kanske vara hon, som förlorat ringen? Men nu var saken den, att den förnäma damen hade mycket stora, röda och fula händer. När man såg hennes stolta hållning och förnäma gång, kunde man inte tvivla på, att hon var en högt uppsatt dam, men fick man syn på hennes stora händer och klumpiga fingrar, tänkte man ovillkorligen:
- Detta är ju en köksas händer!

Emellertid hade hon en mängd kostbara ringar på alla fingrar, men de passade illa och drog ytterligare uppmärksamhet till de fula händerna. Då hon vid måltidens slut skalade ett äpple till prinsen, såg han skarpt på den ringprydda handen och sade:
- Så många dyrbara ringar ers nåd äger. Kunde ni inte lätt mista någon av dem i badet eller vid blomsterplockningen?
- Jag tar dem alltid av mig, innan jag springer i sjön, svarade hon skrattande. Och blommor plockar jag aldrig själv. Det låter jag mina jungfrur göra åt mig. Prinsen teg ett ögonblick. Därefter visade han den lilla ringen.
- Vad säger ni om den här ringen? frågade han.
- Den där lilla tingesten! sade damen och satte den på sitt lillfinger. Den går ju inte ens över yttersta leden på mitt finger och tycks tillhöra ett barn - ett fattigt barn. Varifrån har prinsen fått den?
- Det talar jag inte om, svarade han och gömde åter ringen vid bröstet. Hon såg ett ögonblick prövande på honom med sina stickande, svarta ögon, och så talade de om andra saker. Nästa morgon, innan solen steg upp, red prinsen därifrån.
- Ett barn! tänkte han och såg mot horisonten. Ett barn - ett fattigt barn. Men var finns du?

Han red genom skogar och dalar, över ängar och slätter, och just som solen stod högst på himlen, kom han till en stor gård, som låg bland vajande vetefält och blommande trädgårdar. Redan på avstånd såg han, att många människor rörde sig på den stora gårdsplanen, och musik av violiner och trumpeter trängde fram till hans öra.

Då han kom nära, förstod han, att man firade en bröllopsfest, ty högt på förstutrappan stod brudgum och brud. Bruden med krona på huvudet, behängd med granna band och blommor. Brudgummen med blanka silverknappar i rocken, glänsande svart filthatt och lyckligt leende. Ute på gårdsplanen dansade ett hundratal unga gossar och flickor muntert med varandra. Prinsen höll in hästen på en kulle ovanför gården och såg på dansen. Men då de hade slutat och satt sig att vila på bänkarna under de stora lindarna, som bredde ut sina kronor över gården, red han närmare.

Allas ögon riktades mot den främmande ryttaren, som så oväntat visade sig. Men prinsen höll upp den lilla ringen och ropade:
- Finns det bland flickorna här någon, som har tappat en ring?

Alla flickorna flög upp som duvor och sprang till ryttaren för att betrakta ringen.
- Jag har mist en ring! och jag! och jag! ropade flera av dem, och alla flockade sig tätt kring prinsen.
- Nej, så såg inte ringen ut, som jag har mist! sade den ena efter den andra, och så började alla prata i munnen på varandra, skrika och skratta, till dess musiken åter började spela. Då flög de i full fart tillbaka till dansplatsen, och prinsen red sorgsen vidare.

Fram på kvällen kände han sig trött, och han lät hästen gå fot för fot längs en flod som strömmade förbi.

Då fick han se en svartklädd kvinna, som gick med nedslagna ögon och tycktes söka bland stenarna på vägen. Då prinsen kom henne nära, lyfte hon blicken mot honom, och han fick då se ett mycket vackert ansikte. Hon såg så sorgsen ut, och de stora svarta ögonen i det bleka ansiktet hade ett så smärtsamt och lidande uttryck, att prinsen greps av ett djupt medlidande. Han höll in sin häst och frågade med sin mildaste röst: - Vad söker du, kära? Har du förlorat något, som var dig dyrbart?

Kvinnans ansikte fick ett ännu mera sorgset uttryck. Hon drog upp ögonbrynen, och hennes läppar skälvde.
- Ack, sade hon med bävande röst, medan hon vred sina händer. Jag har mist allt jag ägt i livet, min man, min gård, mina pengar. Nu hade jag blott en sak kvar, en ring, som var en gåva av min döde man. Jag hade tänkt sälja den för ett högt pris. Men jag har tapppat den, jag vet inte var och hur. Men med den är min sista förhoppning försvunnen. Nu återstår det mig bara att tigga mitt bröd.

Prinsens hjärta slog hårt. Skulle det vara hon, som var ägarinna till ringen han bar på bröstet? Men alla som sett den, hade ju sagt, att den inte hade något värde! Han lyfte den långsamt och frågade:
- Inte är det väl den här ringen? Men hon log ett sorgset leende.
- Min ring var prydd med en stor dyrbar diamant. Den här lilla tingesten är ju bara en värdelös leksak. Då öppnade prinsen sin börs, som var full med gullmynt, och lät dem regna ner i fånget på den sorgsna kvinnan.
- Där har du så mycket du kan behöva den första tiden för ditt uppehälle, sade han milt. Dig kan pengar hjälpa. Mig kan ingen i världen hjälpa, och innan kvinnan hann tacka honom, var han redan långt borta.

I dagar och nätter red han vidare, men aldrig träffade han någon, som kände igen ringen. Numera bar han den alltid på bröstet, och den hade upphört att röra sig så häftigt som de första nätterna. Men beständigt ryckte det sakta i den, som om den snyftade stilla, och det föreföll prinsen som om han, utom sitt eget hjärtslag, hörde ett litet sorgset hjälrtslag i bröstet, och för varje dag älskade han ringen högre.

Så kom han en morgon till en flod, som rann fram i rivande fart. På andra sidan floden lyfte sig ett berg, som i solröken tycktes vara inhöljt i en blå slöja. Men överallt på berget lyste det som stora gyllene bål. Det var buskar med blommande ginst, och det var så vackert, att prinsen inte kunde låta bli att skratta. Dit över ville han och se nämare på härligheten, men det var inte så lätt, ty ingen bro fanns över floden, och ingen väg förde dit.

- Då måste jag väl simma ditöver, tänkte prinsen och störtade sig med sin häst i de strida vågorna. Inte brydde han sig om, att vattnet stänkte högt över honom, och att hans häst hade all möda att inte bli bortryckt av strömmen. Han kände sig så modlös och nedstämd av sitt långa, fåfänga sökande, att han tyckte det kändes riktigt skönt, att nu kämpa av all kraft för att nå fram till andra sidan floden. Äntligen nådde han land och stod andfådd på strandbädden, medan hans häst flåsade och fnös bredvid honom. Över honom lyfte sig berget. Dit upp kunde han inte rida, och han lät hästen gå lös på en grön äng, där den i lugn kunde äta sig mätt, medan han själv strävade upp för den smala bergsstigen, som slingrade sig genom skogen mot höjden. Dagen var het, och det kändes mycket skönt att komma under trädens skugga i den svala skogen. Där var alldeles stilla. Solen dansade i många gyllene fläckar genom lövet på marken, som var glatt av vissnat löv från fjolåret, och på de många knotiga trädrötter, som sträckte sig fram över stigen, så att det inte någon lätt sak att arbeta sig upp.
- Varför gör jag mig egentligen allt detta omak? tänkte prinsen. Vart ämnar jag mig? Hans hjärta bultade så häftigt, att han hörde det, och där bredvid hörde han ringens lilla hjärtslag, som föreföll honom oroligare än det varit på länge. Han stannade ett ögonblick men började så åter vandringen.

Plötsligt tyckte han sig höra ett ljud som av sorlande vatten, och nu först märkte han hur törstig han var. Nu visste han åtminstone vart han strävade. Han ville nå källan och dricka sig riktigt otörstig. Beständigt starkare hörde han sorlet av vattnet, och nu såg han att det blänkte vitt genom kastanjelöven. Ännu ett par steg och han stod framför det friska källsprånget, som störtade ut från bergshällen och ner i en liten bassäng. Men han stannade tvärt, ty han var inte ensam. Framför källan stod en flicka, som höll på att låta vattnet fylla ett ämbar, hon hade ställt under strålen. Ett annat ämbar stod tomt på gräset bredvid henne. Hon hade bara ben och var klädd i en kort, grå kjol och ett vitt blusliv. Håret hängde i två ljusa flätor utefter ryggen, och ena armen höll hon i sidan. Hennes ansikte kunde prinsen inte se, men då ämbaret var fullt, vände hon sig emot honom. Hennes ljusa ögon fick ett ögonblick uttryck av överraskning, men strax därpå böjde hon huvudet till hälsning och satte därefter det andra ämbaret under källstrålen. Då också detta hade blivit fullt, vände hon sig åter och fäste båda ämbaren på ett ok, som låg på gräset. Prinsen log emot henne, men hon log inte. Hennes ansikte hade ett så stilla och allvarsamt uttryck, att prinsen också plötsligt blev allvarsam.
- Förlåt mig, sade han, men skulle du vilja ge mig en dryck vatten? Jag är så törstig!
- Men vad ska du dricka ur? svarade flickan.

Hennes röst var så mild och vacker, att den lät som musik.
- Nu vet jag, sade hon plötsligt och log. Kom hit, ska jag hjälpa dig!

Prinsen skyndade bort till källan, och flickan lade sina händer tätt ihop, så att de bildade som en liten bägare. Då vattnet sprutade över dem, fylldes de genast.
- Skynda dig att dricka! ropade hon, och nu skrattade hon glatt. Prinsen hade i ett ögonblick tömt bägaren.
- Mera! sade han, medan ännu vattnet dröp om hans mun. Ge mig ännu en bägare!

Flickan satte åter ihop händerna och lät dem fyllas med det rinnande vattnet, men medan prinsen nu böjde sig fram för att dricka, märkte han en besynnerlig förändring i flickans ansikte. Hon blev plötsligt purpurröd, och hennes ögon, som var blå som sommarluft, mörknade och såg nästan svarta ut. Hon grep snodden, som prinsen hade om halsen, och tog fast ringen som fallit ut vid rörelsen prinsen gjort.
- Min ring! sade hon med darrande röst. Hur har du funnit min ring?

Hon satte den på vänstra handens lillfinger, och den gled ner så glatt, som om den kommit hem.
- Min ring! upprepade flickan och såg på prinsen med tårar i ögonen.

Hon hade satt sig ner på gräset under de nedhängande kastanjegrenarna och vred ringen långsamt runt, medan hon såg på den med en ömhet, som om den varit en levande varelse.
- Och varför tyckter du så mycket om din ring? frågade prinsen, medan han tog plats bredvid henne.
- Den har min mor gett mig, sade hon och såg upp på honom. Det var den dagen hon dog, och jag var då bara en liten flicka. "Den ska hjälpa dig i alla faror", sade hon, "och kommer du någon gång i stor nöd, så kasta den i havet. Den ska veta att finna din befriare."
- Och den har funnit honom, sade prinsen leende och tog flickans båda händer mellan sina. Den har kallat och lockat mig och inte lämnat mig någon ro, till dess jag fann dig här uppe i skogen. Men tala nu också om för mig, varför du är här, hur du kommit hit och vilken nöd och fara du gått igenom!
- Jo, ser du, sade flickan med viskande röst, medan hon såg sig ängligt omkring. Jag bor här hos ett gammalt bergtroll, för vilket jag får arbeta och träla som den värsta slav. Och så talade flickan om sitt korta livs sorgliga historia.

Hon var född på ett slott högt uppe i bergen och var ämnad att bli en fin och förnäm prinsessa, men då hon var liten dog hennes mor, och då hon hade fyllt femton år kom en furste från et främmande land, som intog hennes fäderneborg, mördade hennes far och förde henne själv bort i fångenskap. Nu fick hon bo i den främmande furstens slott, och det fattades henne intet av denna världens härligheter. Hon fick god mat och dyrbara kläder och hade många tjänare till sin upassning. Men hon fick aldrig gå ut. Blott från tornfönstret i sitt rum kunde hon se de blomstrande ängarna, de gröna skogarna och floden, som slingrade sig som ett silverband genom dalen. En dag kom så den främmande fursten till henne och sade, att nu skulle hon göra sig redo, ty om tre månader skulle hon giftas med hans son.
- Det skulle bli en stor heder för mig, fortsatte flickan och såg på prinsen med sorgsna ögon. Men jag tyckte det skulle vara den största olycka och skam, som kunde vederfaras mig. Han var stor och grov som en jätte, röd som vin i ansiktet och åt glupskt som en björn. Jag hade nästan alltid sett honom drucken, och jag skulle hellre vilja dö än bli hans hustru.

Emellertid fick hon låtsas som om hon mycket gärna ville ha honom till man, men hon sade, att hon först ville fläta honom ett ankartåg till hans skepp. När det var färdigt, skulle hon med glädje stå brud.

Så började hon sno ett tåg av den starkaste hampa hon kunde finna, och det tåget blev så långt, att det nådde från hennes fönster och ända ner i dalen.

Den kvällen hon skulle stå brud, stängde hon in sig i sin lilla tornkammare, fäste tåget vid fönsterposten och firade sig ned. Då hon hunnit marken, sprang hon så fort benen kunde bära henne och gömde sig i skogen. Där kröp hon ner i ett av de tätaste snåren och somnade djupt. Men nästa morgon vaknade hon vid att något kittlade henne i pannan, och då hon slog upp ögonen, fick hon se det hemskaste ansikte, som tittade ner på henne. Det var bergtrollet som var ute på morgonvandring i skogen, och som nu stod och petade på henne med ett långt grässtrå. Han såg ut till hälften som en människa och till hälften som en björn, hade en lång, röd tunga hängande ut ur munnen och stora ludna, svarta händer.
- Jag blev så rädd! sade flickan, att jag inte vågade andas.

Men trollet skrattade ett ohyggligt skratt och sade:
- Det var väl jag fann dig, du lilla sötnos! Nu ska du få pyssla om mig, koka mat åt mig, bära vatten och ved och vara mitt lilla hjärtegryn!

Bergtrollet hade sedan lyft henne vid håret och burit henne hem till sin håla. Den låg högt uppe på bergstoppen och var djup och svart. Till och med under de hetaste sommardagarna var där kallt som i en iskällare, och tunga vattendroppar regnade beständigt ner från stenarna.
- Nu har jag tjänat hos bergstrollet i tre långa år, sade flickan och suckade. Varje sommar säger han: "Till julen ska jag äta upp dig med honungssås, men först ska du bli litet fetare". Därför törs jag knappast äta, och jag har nte tänkt på annat, än hur jag skulle kunna fly härifrån. En dag tidigt på våren sprang jag nedför hela berget till floden och hoppades att komma över på andra sidan, men det fanns varken bro eller båt, bara den fradgande vågorna. Då tog jag av mig min ring och kastade den i vattnet och ropade, som min mor lärt mig:

Spring, spring,

min ring, min ring.

Bring, bring

mig riddarn hit,

som kan rädda mig.

Frälsa mig.

Själv kan jag rakt ingenting!

Och ringen försvann i djupet. Men nu, slutade hon och log, nu har den funnit riddaren, som kan frälsa mig, rädda mig. Och så kysste hon ringen.
- Du kysser ringen! sade prinsen. Jag tycker, att du snarare skulle ge mig en kyss.
- Tycker du? sade hon och log, och så slog hon armarna om hans hals och kysste honom.

Men i detsamma hörde de ett underligt dånande läte.
- Det är bergtrollet! sade flickan och sprang upp. Fort! Fort! Nu gäller det att fly!

Och fort, fort sprang de upp och ilade ner för berget. Vid strandbädden gick hästen och betade. Fort, fort svängde prinsen sig upp, tog prinsessan framför sig och störtade i vattnet. Vågorna sprutade högt över dem, hästen flåsade och sparkade i vattnet, och i skogen stod bergtrollet och vrålade och tjöt som ett helt koppel utsvultna vargar.

Så red de dagar och nätter, genom skogar och slätter, över floder och bäckar, genom lundar och häckar. Hästen kände sig aldrig trött, förrän den var framme vid prinsens slott. Dit kom de en månskenskväll och nu red de långsamt längs stranden. Prinsessan satt inkrupen i prinsens stora mantel. Hon lyfte på en flik av den och tittade ner på vägen.
- Så lustigt, sade hon och log. På skuggan ser det ut, som om det bara vore en, som red på hästen!