Rom och Chartago
En halftimmes lof fick Secunda:
Klarister, på kyrkgården ut!
Den väldiga striden skall stunda:
Roms fejd med Carthago få slut!
Nu halfva Norrmalm skall få höra
Hvad tio års strupar förmå,
Och låna än döda ej öra,
Skall lefvande hörseln förgå.
De döda -- frid med deras själar! --
Ej störas i grifternas famn,
Fast klackjärn på hårda små hälar
Från stenarne nött deras namn.
Den största af kyrkgårdens hällar
Sig höjer tre fot ofvan mark;
Dit storma de jublande sällar:
Som fästning fanns ingen så stark!
Den är ett okufligt Gibraltar,
Granitbelagd ända från fot.
De puniska härdar och altar
Där skyddas mot Latiums hot.
Som borgfolk, som angriparskara
Sig delar den stojande tropp.
Belägrarne måste -- tänk bara! --
Först hjälpa försvararne opp.
Där kommer ung Scipio trotsig
Med kinder som rosende-blod.
En lysande bleckhjälm han fått sig
Ifrån Eurenii bod.
Förr döden än romarens boja!
Ljöd stadsguvernörens diskant:
Vi hålla oss längre än Troja,
Och ymnigt vi ha proviant.
Se hit! Månn’ ur svällande knyte
Ej röjs apelsinernas form?
Allt det blifve segrarens byte ...
Fram, Scipio skrek, och till storm!
Ett ord -- det behöfs icke mera!
Man känner de romerska tag.
Ung Scipio vill frukostera
Ännu i Carthago i dag.
Men puniska kämparne fräsa
Som tigrar och värja sig godt:
Ung Scipios romerska näsa
Re’n blöder för fiendens skott.
En slungare, visst en Cretenser,
Med snöboll den härlige når.
När föll inom Libyens gränser
Väl någonsin snö förr’n i år?
För tidigt Carthago sig gläder,
Ty romaren, hämndfull och vred,
Med stormsteg nu vallen beträder
Och vräker försvararne ned.
Då -- just i afgörandets timma
Däruppe från tornet det sang,
Och ekon i rymderna simma
Af kopparens mäktiga klang.
Ett järtecken! Jofur täcks tala!
Från borgen, som Dido har byggt,
Så slagne som segrare skala
Till skolan i brådskande flykt.
På afstånd ett mörkhyadt släkte,
Morjan, garamant och numid,
Åskådat, med halsarne sträckte,
De hvita kulturfolkens strid.
Nu nalkas de -- hvem kan väl måla
De svarta barbarernas fröjd?
Hesperiens äpplen ju stråla
Från fästningens ödsliga höjd!
De rodnande guldklot, så sköna
Att Afrerna maken ej drömt!
Det pris, som bort segraren löna,
Det hade i ifvern han glömt.
Af smidiga sotaremurrar
Nu äntras den värnlösa stad.
Morjanen tar rofvet och hurrar
Och smörjer sitt krås och är glad.
Ej Scipio missunnar negern ...
Ack, lyckliga, lyckliga tid,
Då endast man kämpar för segern
Och icke för priset därvid!
Aktivera autouppdatering av kommentar