Saknaden
Den hydda, där jag fostrad blivit,
mitt hjärtas forna helgedom,
jag nyss såg ödegjord och tom:
dess vägg var fälld, dess tak man rivit
i följd av nye ägarns dom.
En tår föll mig så het på kinden ...
förödelsen jag kring mig såg.
Den goda ålderstigna linden
på gården fälld för yxan låg.
Vid denna åsyn, full av smärta,
vad tusen minnen för mitt hjärta!
Vad år, som sorgligt flutit fram
sen sista glada syskondansen
vid fröjden av midsommarkransen
på denna fordom höjda stam!
Där låg den nu till jorden stupad
med grenen avklädd, kronan kal.
Jag stod i tankens natt fördjupad
med detta hemska, tunga kval,
med dessa styng, man innerst känner,
då man av sorger lutad går
och måste se hur döden slår
den sista av ens ungdomsvänner ...
Allting min dystra saknad ökte.
Kring tomten förde jag min blick ...
allt bar förgänglighetens skick,
försvunnet var det hem jag sökte:
jag endast på dess spillror gick.
Vid tanken av förflutna tider
av barndomsårens blomsterked
mitt öga grät, mitt hjärta sved
som blott ett känsligt hjärta svider,
då man, till fädrens boning förd
sen många längtans år omsider,
ser den förhärjad och förstörd.
Aktivera autouppdatering av kommentar