Serenad (Stagnelius)

Dagen
Förlåter
De mörknande zoner.
Klagen
Då åter,
I smäktande toner!
Ljuft skake er röst
Min Olympias bröst.

Härligt
Azuren
Af eldar besjälas.
Kärligt
Naturen
Och natten förmälas.
Dock vakar din själ,
Du Olympias träl!

Häcken
Tycks sörja
Att Solen är gången.
Necken
Hörs börja
Den klagande sången.
Mer klagande gå
Mina toner ändå.

Dvalan
Kring lundar
Och ängar sig sprider.
Svalan
Hon blundar
Och turturn ej quider.
Dock quider din vän
Min Olympia! än.

Rusad
Af glansen
Ej fjärilen ilar
Kjusad
I dansen –
Hos Rosen han hvilar.
När hvilar jag varm
Vid Olympias barm?

Ljuder
Förgäfves
Ej cittran min smärta,
Sjuder
Och häfves
Ej fåfängt mitt hjerta,
Förkjusning och lif
Med en vink mig då gif!

Zonen
Med löje
Du lossar och tiger.
Thronen
För nöje
Och sömn Du bestiger.
Med daggiga hår
Ner i dalen jag står.

Månen
Beströmmar
Med silfverljus famnen.
Lånen ,
I drömmar!
Af älskaren hamnen.
Till hjertat en stig.
Gån och bedjen för mig.