Självbiografi

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Självbiografi


SJÄLVBIOGRAFI

som liten sa jag inte mycket. jag kommer distinktivt ihåg när jag såg en dagisfröken, och sprang fram och kramade om henne. men jag sa inte mycket, tänkte mer istället.

från 11-18 år, satt jag vid min dator. det blev mer och mer datortid. till slut satt jag 12 timmar, och sov 2 timmar. helt isolerad. i skolan sa jag aldrig mycket, och när jag fortfarande hade min bästa vän, från 3-13 år, pratade jag inte mycket heller med honom.

från 18-23 år satt jag vid min dator hemma hos föräldrarna, och sprang ner till kylen och gjorde en köttfärsmacka ibland. såg aldrig solljuset, hade helt nedsläckt. satt vid datorn bara.

efter 23 år kom jag in i psykiatriska systemet, och..... sa inte mycket. var ute och gick i stan och träffade absolut ingen på massa år, ingen att prata med. bara ensamhet, och massa mat och skräpmat hela tiden. till slut gjorde min mor att jag kom in på en folkhögskola, och jag började efter några år där, pratade med en tjej. sen tog det slut, jag flyttade till kristianstad och studerade på universitet, blev mobbad igen, och.... sa inte mycket. var fortfarande oskuld, hade knappt ens kysst någon, och inte kramat någon heller på år och dag. total isolering.

började på fountain house, och blev nedtryckt av allt och alla. pratade mycket ibland, men var mest upptagen med att jobba hårt, och göra konst till stället. fick skit för nästan allt. sen nu har de tagit bort det mesta jag gjort på hemsidan ("in soviet russia, history writes YOU!"), så det var inte mycket att skriva hem om.

sen 2½ år tillbaka har jag suttit vid min dator, och chattat med 1 person mest i textform på messenger. überisolering. i våren/sommaren i år, så fick jag inte en enda krona på 2 månader. i en hel månad hade jag inte ens mat. total tortyr. fick typ 50 psykoser, åkte in och ut på psyket, men som tur var träffade jag en grekiska där

just nu, har jag inte ens min fru att prata med, sen ett ½år tillbaka. så jag är mer isolerad än någonsin. många dagar säger jag bara "hej" till några, om jag har tur får jag prata med någon personal om de råkar bry sig, i kanske 5 minuter.

under alla år, har jag mest tänkt mycket. legat i sängen mycket och myst, och lyssnat på musik. sen 1994 har jag gjort digital konst. sen 2002 har jag skrivit mycket. sen 2012 har jag börjat göra musik. men det är knappt någon som säger något, får knappt några lyssningar eller favoriter. jag hade 1 (en) lyssning på min soundcloud förra veckan. jag får mest trollkommentarer på svenskadikter.com. va som sägs "vem tror du att du är din jävla bökk?" och värre saker

så du är inte den enda. "vad du än känner, finns det en matematisk probabilitet i att någon i världen känner exakt samma sak. det är inte för att säga 'du är inte speciell', utan 'tack gode gud att du inte är speciell'. ja har också kysst INGEN godnatt" - neil hilborn, bästa poetry slammaren i hela världen, som har byggt sig ett smått imperium. en stor inspirationskälla

så, i alla fall, det är konsten, det är musiken, det är poesin och prosan och stora tankarna och småkonversationen, det är projekten (jag tänkte förut "jag tar självmord när det här projektet är klart", men det kom alltid andra projekt) som har räddat mig. så till dig säger jag, börja göra något viktigt, något som har mening, något som kan förändra, så ska du se att du får livslust igen. kanske inte hela tiden, men något att leva för i alla fall.


av Rhiannon Kirin (ris och ros)


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.