Skärvik
Vår fagra sommar är förbi,
Förbi dess sälla stunder,
Och åter ljöd flyttfågelns skri
Utöfver gula lunder,
Och åter som i dröm vi gå
På gamla kända gator grå,
Men Skärvik står för minnet,
Och hjärtat saknar då.
Jag tycker Ägir lägger till
Vid bron med paviljongen,
Jag tycker att jag ila vill
Uppför den branta gången.
Till mötes klinga barnens skratt
Och det är kyssar och tag fatt
Omkring Coldinu-korset,
På kullens höjning satt.
Jag ser dig åter, vackra scen:
Vårt hus med blå gardiner,
Till vänster -- under ekens gren --
Djursholm i fjärran skiner.
Ifrån verandastolens karm
Jag ser hur solen kysser varm
Vår park, i båge famnad
Af Värtans svala arm.
Hur ljuft, då dagen ögat slöt
På västerns rosenkuddar!
I återsken sig viken bröt
Emellan gröna uddar.
Med kvällens tjusning hand i hand
Gick nattens -- öfver sjö och strand;
Så stum och stor stod månen
På skogens dunkla rand.
Tyst -- hör! På vattnets silfverstråt
En skugga ljuset bryter:
Gitarren stämmes i en båt
Och sång till sång sig knyter.
Af sakta årtag fjärmad lätt,
In i en hängbjörks silhuett
Nu sångarn gled ur sikte --
Men örat blir ej mätt ...
Förbi, förbi! Du var för snar,
O sommar, så vi tycka.
Dock nej -- alltjämt du dröjer kvar
Med fägring och med lycka.
Hur tiden skiftar sina drag,
Den inre sommarn sjunger jag
September tjugosjätte
På årets bästa dag.
Aktivera autouppdatering av kommentar