Skjutspojken.
Vintern är bister och rocken är tunn,
Armbågen genom den lyser,
Tänderna hoppa, som kråkor, i mun,
Hoppsan! men skam den som fryser!
Julafton är det, – men skjutsen skall gå
Ända i blekaste döden.
Det är ordentligt – jag därför kör på.
Hoppsan! hvad lyckliga öden!
Landsvägen älskar jag mer än mitt hem;
Hemma går huller om buller.
Värdfolket super och barnen med dem; –
Hoppsan! nu husbond’ är fuller.
Gröt jag ej finge i afton ändå,
Äfven om hemma jag vore.
Här kan jag kanske en tolfskilling få,
Hoppsan! af herren, den store.
En gång så skjutsade jag en mamsell,
Brunte fick trafva som vinden.
Kölden var rasande, liksom i kväll,
Hoppsan! det nöp uti kinden.
Kinden blef hvit som vår kyrkvägg och blå,
Fruntimret snyftar och gråter.
Jag tog en snöboll och höll däruppå,
Hoppsan! och färgen kom åter.
Aldrig med sådana rosor min hand
Mera får leka förtroligt!
Jag tyckte riktigt mitt bröst stod i brand,
Hoppsan! ack, hvad det var roligt!
Jag fick en smörgås och dito en plåt,
Och hon mig högligt berömde.
Hungrig, som tusan, jag smörgåsen åt,
Hoppsan! men plåten jag gömde.
Sedan så skjutsade jag en off’ser,
Då fick jag känna på annat;
Örfilar fick jag och skällsord, med mer,
Hoppsan! han svor så förbannadt!
En gång jag skjutsade äfven en präst;
Fast jag fick stödja’n och bära’n,
Aldrig en vitten dock kom i min väst,
Hoppsan! jag bara fick äran.
Dåliga herrar det finnes nog till,
Likasom dåliga bönder.
Nu vill jag springa och sjunga min drill,
Hoppsan! ty träskon är sönder.
Herrn tycks mig vara beskedlig och from,
Kappsäcken bukstinn för resten.
Säkert han lämnar min ficka ej tom,
Hoppsan! som heliga prästen.
Nu ä’ vi framme! Ur vägen, vet hut!
Här är en herre, som duger!
Drickspengar ger han, – fort, bönder, kom’ ut! –
Stilla! få se om jag ljuger!
Aktivera autouppdatering av kommentar