Snöfrid
I kvällens mörker och stormens larm
han hörde en röst vid sin fönsterkarm:
»Gunnar,
nu går det böljor över sjö!
Kom, jag vill se, om din håg är varm,
om mod kan bo i en gossebarm:
kom, gunga på våg en huldremö!
Och rädes du icke för svek och harm,
Gunnar,
då styra vi ut till din lyckas ö.»
Det var Snöfrid.
Djupt i skogen stundom såg han henne,
älskligare huldra aldrig fanns:
skön hon var med blåa ögons glans,
gyllne lockar om det vita änne.
Han ilade ut, hon tog hans hand,
så gingo de ned till sjöastrand ...
»Snöfrid,
hur fager du är i din silverskrud !»
Och månen rann upp vid skogens rand
och lyste ur moln med rödgul brand
å seglet, som spändes på ungmöns bud,
och snäckan hon sköt i skum från land.
»Snöfrid,
vi gunga på våg, mina drömmars brud!»
Vid hans sida
sitter hon och lyss till vindens saga,
skådar drömmande till månens klot;
runt omkring dem dånar vågors hot,
runt omkring dem stormens röster klaga.
Nu vräker en bränning mot stäv och stam,
där skjuter en berghög udde fram.
»Gunnar,
vi syna guld i månljus natt,»
så locka små troll i dvärgaham,
de locka och vinka från bergets kam;
»kom gosse, tag din lycka fatt!
Vi skola dig fria från armods skam!
Gunnar,
giv oss din själ, då får du vår skatt!»
Det viner i luft, det skummar på fjärd,
där brusar nu fram en rasande färd.
»Gunnar,
där kommer Utgårds vilda jakt.»
De komma med lurar och fanor och svärd
och ryta sin dövande hyllningsgärd
åt våldet, som Midgård i kedjor lagt.
»Giv oss din själ, och i minnets värld,
Gunnar,
ditt namn skall stråla med ärans prakt!»
Nu syntes en vik, där månen göt
sitt skimmer och böljan domnad flöt.
»Gunnar,»
så lockar en röst, »vänd hit din stäv!
Dig väntar en hydda i lundens sköt,
en trohet, som aldrig sitt löfte bröt,
här drömme du ljuvt vid strandens säv!
Den vänaste arm, som ett famntag knöt,
Gunnar,
skall väva med kärlek din levnads väv!»
Men Snöfrid reste sig
hög i stäven:
»bättre är kämpens
ädla armod
än drakens dolska
ro på guldet,
bättre är hånad
död för det goda
än namnfrejd, vunnen
i självisk ävlan,
bättre än fridens
är farans famntag.
Väljer du mig, då
väljer du stormen.
Ty de hårda
hjältelivets
runor lyda:
svärd mot snöda
jättar draga,
modigt blöda
för de svaga,
glad försaka,
aldrig klaga,
strida hopplös strid
och namnlös dö.
Det är livets sanna hjältesaga.
Leta icke efter lyckans ö!»
Och i töcken
svann hans huldremö.
Ensam drev han kring i böljors öken.
*
Gunnar! Gosse!
Många vägar öppna sig till griften;
om bland dem du väljer kämpens stig,
genom oro, kval och hårda skiften,
genom tvivlets töcken för han dig.
Trött och ensam
kämpe i sitt blod den man, som lyfte
sköld till värn för denna världens små,
och ju himlen närmare hans syfte,
desto tyngre fjät han måste gå.
Dock, du gosse,
är du dina bästa drömmar trogen,
återser dig huldran någon gång,
leker med dig, som 1 lekt i skogen,
sjunger för dig tröstlig runosång,
öppnar för dig
dina barndomsminnens blomstergårdar,
när från strid du längtar dit igen,
där på Idavallen nornan vårdar
morgonlivets gyllne tavlor än.
Aktivera autouppdatering av kommentar