Sonet 102

 
Min kärlek styrkts, fastän den tycks försvagas,
Den mindre syns, men flammar dock ej kallt.
Den kärlek kan för handelsvara tagas,
Som ropas ut af egarn öfver allt.

Ung var vår känsla och ännu i våren,
Då jag den helsade med sång och glam,
Som näktergaln i sommarns början slår en
Förälskad drill, men tystnar längre fram.

Ej så, att sommarn vore mindre ljuflig,
Än då han sjöng och natten hörde på;
Men från hvar gren hörs sången se'n okuflig,
Och hvad som vanligt blir, ej roar så.

Derför som han ibland jag styr min tunga,
Att ej dig trötta med att evigt sjunga.