Sonet 12

När jag på klockan ser, som täljer tiden,
Ser stolta dagen sjunka ned i natt,
Ser en viol, se'n våren är förliden,
Och svarta lockars flod försilfrad matt;

När träd jag ser aflöfvade i lunden,
Som förr gett skygd åt hjordens ättelägg,
Och sommarns gröda, som, i kärfvar bunden,
På bår är lagd med hvitt och borstigt skägg:

Då vid din skönhet fast min tanke hakar,
Att du försvinna skall i tidens haf,
Se'n skönhet och behag sig sjelf försakar
Och söker, blott ett nytt ses gro, sin graf.

Ty intet fins, som tidens skador botar
Så väl som arfvingar, när lien hotar.