Sonet 122

Den bok, som du mig gaf, fins, tecknad full
Med rika minnen, gömd uti min hjerna,
Der den skall öfverlefva jordens mull
Och glänsa klar som evighetens stjerna.

Åtminstone så länge min natur
I bröst och hjerna än är stark och mogen,
Så länge ej ditt minne plånats ur
Dem båda, — skall din bild jag ega trogen.

Din stackars minnesbok för sådan skatt
För liten var, — den ej din kärlek rymmer;
Och derför gaf jag bort den, säker att
På själens blad du ryms, hur än du skrymmer.

Att söka bistånd för att minnas dig,
Det vore ju som glömsk att skylla mig.