Sonet 125

Jag skulle då din kröningshimmel bära,
Jag ytligt hedra dig med yttre prål,
Och dig med verk för evigheten ära,
Som dock bli frätande förvittrings mål?

Hur mången såg jag ej, som uppgett staten,
Se'n han betalt, mer än han bort, på prakt, —
Från läckra mål i saknad nu af maten,
I fåfängt lif till tiggarstafven bragt!

Nej, låt mig hyllning i ditt bröst dig skänka!
Mitt offer, armt, men fritt, erbjuder sig:
Det vill med svek ej eller konst dig kränka,
Det vill blott dubbelt byte, — mig för dig.

Försvinn, förtal! Ett troget sinne trotsar
Din makt som mest, när mest du herrska låtsar.