Sonet 127

Svart tyckte man ej skönt i forna dar,
Och var det så, fick det ej namnet bära.
Nu är det svart, som modets välde har,
Och flärd och falskhet skämt det skönas ära.

Ty sedan man naturen härma lärt
Och styra fulhet ut med konst och glitter,
Är ej det skönas namn det minsta värdt, —
Oskäradt och till onåd dömdt det sitter.

Se, derför korpsvart är min flickas öga
Och hår också: hon sörjer, när hon ser
Dem, som naturens gåfvor gynnat föga,
Till skönhet pyntade med falskt manér.

Men så förtrollande är sorgen, flicka,
Att alla säga: så bör skönhet blicka.