Sonet 143

Se, som en nitisk husmor, för att fånga
Ett utaf hönsen, som sin kos har gått,
Satt bort från sig sitt barn och under många
Besvär förföljer hönan, som har brådt,

Hvarvid det öfvergifna barnet skriker
Och söker hejda henne i sin fart,
Der efter flyktingen hon ständigt fiker
Och glömmer bort den lille uppenbart:

Så jagar du mot mål, som från dig flyga,
Och jag, ditt barn, ser på med sorgset mod;
Men när du nått dem, må till mig du smyga, —
Smek som en mor mig, kyss mig och var god.

Då vill jag bedja, du din vilja vinner, —
Kom blott igen, att tröst af dig jag finner.