Sonet 144

Två flammor har jag, men af skilda rön,
Som likt två genier mitt förstånd omspinna.
Den gode engeln är en man, rätt skön,
Den onda anden är en mörklagd qvinna.

Hon, för att vinna mig åt Leviathan,
Vill locka engeln från min sida bort,
Vill skapa om mitt helgon till en satan,
Och stör hans dygd med ord af farlig sort.

Att engeln blifvit djefvul, tör jag ana,
Fast högt jag ej det påstår; lika godt!
Det såta paret styr sin egen bana,
Se'n engeln visst till hennes helfvet' gått.

Dock intet visst skall jag derom förmoda,
Förrn onda engelns eld kört ut den goda.