Sonet 145

Den mun, som Amor sjelf har gjort,
Har hviskat tyst till mig: "jag hatar", —
Mig, som till den blott längtan sport!
Nu ser den, att mitt qval det matar,

Och strax den blir så mild och from,
Åt tungan lämplig näpst beskäres:
Förr van att fälla vänlig dom,
Hon nu en annan helsning läres;

"Jag hatar" får en eftertropp
Som följer så, som dagen följer
På natten, när för ljus och hopp
Den djumpt i mörkrets hem sig döljer;

"Jag hatar" — men hon skänker mig
Nytt lif igen med "icke dig".