Sonet 151

För ung är kärlek samvetsagg att hysa,
Och dock, man vet, är ånger kärleks barn.
Låt bli, din skälm, mitt fel så bjert belysa,
Då du just har mig snärjt i synders garn.

Ty, som du mig förför, så ock förför jag
Mitt bättre jag till sinlig fröjd med list,
Tills själen sagt åt kroppen, att nu bör jag
Få älskogs lön: då mitt förstånd jag mist;

Då eggas köttet, om du nämnes bara
Som segerns pris, och för det priset blott
Det nöjer sig din arme träl att vara
Och håller hop med dig i ondt och godt.

Ej brist på samvet är att henne kalla
Min vän, för hvilken jag vill stå och falla.