Sonet 153

En gång Cupido somnat från sin brand;
En nymf; som på en möjlig fara tänkte,
Vred kärleksfacklan qvickt utur hans hand
Och i en källas kalla våg den sänkte.

Och källan fick af kärleks helga glöd
En mäktig värme till att under verka,
Att hjelpa menniskor i deras nöd,
Den sjuke bota och den svage stärka.

Men vid min flickas öga åter tänd,
Hans fackla rörde på försök mitt hjerta:
Jag blef som sjukling strax till källan sänd
Att söka lindring för min grymma smärta.

Men ingen hjelp! Det bad, der jag bör löga,
Är Amors nya härd — min flickas öga.