Sonet 20

En qvinnas anlete dig egenhändigt
Naturen gaf, idol för min passion;
En qvinnas ädla hjerta, dock beständigt.
Ej vexlande i falska qvinnors ton;

En blick, som deras klar, men mera trogen,
Som allt förgyller, hvad den blickar på;
En manlig hy, långt mer än andras mogen,
Som stjäl mäns hog och kvinnors likaså.

Först skaptes du till kvinna, men naturen,
När du var färdig, i sitt verk blef kär,
Gaf dig ett plus af kraft, och skiljemuren
Emellan oss oöfverstiglig är.

Men då du skapad blef att qvinnor tjusa,
Gif mig din tro, med älskog dem berusa!