Sonet 21

Jag är ej lik den sångmö, som sig mödar
Att nyttja sminkad skönhet i sin vers,
Der himlen sjelf som prydnad öfverflödar,
Och allting skönt påhänges härs och tvärs;

Som stolta liknelser vill sammanpara
Af måne, sol och jord och hafsens skatt,
Af vårens blomsterbarn och allt det rara,
Som himlen håller i sin hvälfning fatt.

O, låt mig ärligt, som jag älskar, skrifva,
Och tro mig, att så skön min älskling tycks,
Som någonsin en moders barn kan blifva,
Fast ej beprydd med gyllne stjernors lyx.

Så skryte den, som ledd af pratet väljer:
Jag ropar icke ut, hvad ej jag säljer.