Sonet 41

De vackra snedsprång, du ibland begår
I öfverdåd, när mig du glömt för andra,
Anstå din skönhet väl och dina år,
Ty frestelsen är med, hvart du vill vandra.

God är du — derför eftersträfvansvärd;
Skön är du — derför hotad lätt af fara;
Och hvem af qvinna född i denna verld
Är barsk nog till att fly en qvinnas snara?

Och dock jag ber: fly det, som tillhör mig,
Och näps din ungdom och din fagra yta,
Som ledt dig fram på denna irrings stig,
Dem du blir nödd en dubbel tro att bryta:

Först hennes, som din skönhet drar till sig,
Så din, då du dermed är falsk mot mig.