Sonet 42

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Att du har henne, all min sorg ej är,
Dock var hon, tillstår jag, dyr för mitt hjerta.
Men deremot, att hon har dig — se der
En hjertförlust, som väcker större smärta!

Er kärlekssynd jag denna ursäkt ger:
Du älskar henne, ty du vet, jag gör det;
För min skull hon bedrar mig; vännen ber,
Och hon ger efter, — för min skull hon bör det.

Mister jag dig, så vinner hon derpå,
Mister jag henne, så får vännen skörda;
I fån hvarann, jag mister begge två,
Af kärlek begge gett mig denna börda.

Men hör min tröst: jag med min vän är en, —
Hvad ljuflig lögn! — då älskas jag allen'!

ifrån W. Shakespeares sonetter (1871) av (Carl Rupert Nyblom)