Sonet 50

Hur tungt det blir att resa fram på vägen,
När hvad jag söker — resans ände ju —
Till tröst mig ger beständigt samma sägen:
»Så många mil är från din vän du nu!»

Den häst, som bär mig, tröttnar på försöket
Att släpa fram mitt sorgbagage med mig,
Som om instinkten hade lärt det öket,
Att ryttarn hatar hastverk, skild från dig.

Den hvassa sporren ej hans eld uppustar,
Fast stundom argt den i hans hud blir ränd;
Hans enda svar är, att han sorgset frustar, —
Det skär mig mer än sporrarne hans länd;

Ty just hans frustning mig påminner om,
Jag har framför mig sorg — och fröjd bakom.