Sonet 58

Den gud, som till din slaf har täckts mig kora,
Bevare mig att speja, hvart du går,
Eller med fordrad räkenskap dig såra,
Då som vasall jag vid din sida står.

O, låt mig gerna — ty din vink jag följer —
Som fängslad sitta, medan du är fri,
Och tåligt lida allt, fast allt jag döljer
Och ej anklagar dig för skuld deri.

Var der du vill: ditt fribref är så mäktigt,
Att all din tid du har odeladt hel.
Gör hvad du vill: det går ju också präktigt
Tillge dig sjelf för sjelfbegånget fel.

Jag väntar väl, fast helfvetet mig qväljer,
Jag tadlar ej, om ont, om godt du väljer.