Sonet 60

Som hafvets vågor gå till ro vid stranden,
Så ila ögonblicken mot sitt slut;
Ett räcker alltid åt det andra handen,
Och fram det går, minut efter minut.

Allt, hvad som föddes hit en gång i ljuset,
Det växer till och mognar, förr'n det dör,
Ty snart igen det vissnar bort i gruset,
Och tid, som gaf, sin gåfva sjelf förstör.

Åt ungdomsblomman ger han sista knycken,
Och rynkor lägger han i pannans snö;
Han när sig med naturens mästerstycken,
Och allting måste för hans lie dö.

Och dock — min sång skall nå till tidens gränser,
Och, trots dess makt, med den ditt minne glänser.