Sonet 62

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Sjelfkärleks synd beherrskar rent mitt öga,
Min hela själ och allt, som fins hos mig.
Dock mot den synden hjelper läkdom föga,
Så fast har den i hjertat rotat sig.
 
Ej fins ett anlet ljuft som mitt, jag tycker,
Ej form så sann, ej tro som min så klar;
Och så mitt eget värde jag uttrycker,
Som om jag mer än alla andra var.

Men när en blick jag i min spegel sänder,
Och ser mig solbränd, torr och rynkig, — då
Sjelfkärleken sig bort ifrån min vänder; —
Och synd ju vore sjelf sig älska så.

Nej, dig, mitt sjelf, det är, som så jag prisar:
Min ålder smyckas med hvad skönt du visar.

ifrån W. Shakespeares sonetter (1871) av (Carl Rupert Nyblom)