Sorrento
Jag sjunger om klippor, som stupa
I rundel kring Napolis bukt
Och spegla i azurn den djupa
Lustgårdar med gyllene frukt.
Jag sjunger om pinjer, som vifta
Från branten af molniga berg;
Om soliga landskap, som skifta
Hvar timme på dagen sin färg.
Sorrento, Sorrento, du sköna!
Du stad med det vackraste namn,
Likt vårvindens suck i det gröna,
Likt vågornas sorl i din hamn!
All sorg, som min panna vill fåra,
Skall hejdas vid tanken på dig,
Och törnet ej mera skall såra,
Se’n du blef en ros på min stig.
Jag minnes den tidiga stunden
Jag såg dig i rodnande sken:
Sefiren i doftande lunden
Orangerna fällde från gren.
I skuggan af järnekens krona
Jag såg öfver vikarnes krets,
Såg Ischias kuster förtona
Och rök ur Vesuvii spets.
Hur gärna jag framtog ur fickan
Min Flaccus, en skald för min själ!
Hans sång om Falernern och flickan
Förstod jag bland vinberg så väl!
De gamla bekymren och kvalen,
Hur föga de kunde mig bry!
I fjärran, likt dimmor i dalen,
Jag såg dem förblekna och fly.
Jag njöt af den Flacciska yran
Och brann som min sångare brann.
Så när som på Lydia och lyran
Jag tyckte mig lycklig som han.
Sorrento, Sorrento, du ljufva,
Du binder med tredubbla band:
Mig fängsla din tärna, din drufva,
Men mest din omsorlade strand.
Jag minnes, hur salig jag glömde
Mig själf och min värld på dess brädd
Och böljornas drömmar jag drömde
Vid skvalpet på kiselstensbädd.
Hur skönt att mot kvalmet och kvafvet
Hvar kväll i det salta få bot!
Hur härligt att bada i hafvet
Med solens försjunkande klot!
På fästet var stjärnan uppgången:
Då vaknade Cyprias släkt.
Hon hviskade själf från balkongen,
Sorrento, på din dialekt!
Hur lätt lär ej Amor de unga
Ett främmande språk på en dag!
Nordsonens motsträfviga tunga
Han lärde slå näktergalsslag.
Sorrento, Sorrento, du kära,
Som smyckat med rosor min stig,
Mitt hjärta med möda kan bära
Att skiljas för alltid från dig!
Bland isar och drifvor vid polen
Mitt hjärta vill brista ibland:
Det trår till Sorrento och solen,
Sorrento, det trår till din strand!
Jag ofta på ödet har klagat,
Som saknadens ve mig beredt:
O, hade från början det lagat
Att aldrig jag hade dig sett!
Men genast besegrad af ånger,
Jag trycker din bild i min famn
Och flätar på nytt in i sånger,
Sorrento, med kärlek ditt namn!
Aktivera autouppdatering av kommentar