Spinnerskan (Stagnelius)

Från morgonsolens möte
Till’s aftonstjernan brann,
Jag satt i hyddans sköte
Så oskuldsfull och spann.

Tyst allting var som muren –
En katt, ett kärligt par
Af steglitsor i buren
Mitt enda sällskap var.

En quäll, vid slutad spånad
Till sängs jag ville gå.
Då hörde jag förvånad
En hand på rutan slå.

Ett mörker som i grafven
Naturen öfvergjöt.
Kring slätterna och hafven
En kulen stormvind röt.

Jag mig ej neka torde,
Jag lät för gästen opp.
Han kom, mitt hjerta gjorde
I barmen yra hopp.

Glad husrum jag beskärde,
Men knappt han detta fått
Förr’n han en säng begärde
Och en jag hade blott.

Man öfver hela verlden
Sig hjelper som man kan.
Ack! samma hufvudgärden
Vi brukte, jag och han.

Hvad sväfvar mig för sinnet?
Hvad aning mig betar?
Månn’ något mer än minnet
Hos mig han lämnat har?

Ack! åtta gånger redan
Har Månan skiftat om
Emellan Ny och Nedan
Se’n Vandringsmannen kom.

Ack! och ej längre kjolen
Vill framtill räcka ner.
Knappt bär mig furustolen,
Knappt kan jag andas mer.

Den skälmen var ej ensam,
Nu först jag märker det.
En hogkomst, oss gemensam,
Hos mig han stanna lät.

Må snart han åter klifva
Inom min hyddas dörr.
Sjelftredje vill jag blifva,
Får ingen hvila förr.